fredag 18 december 2009
Konst på väg - Konst på marknadens villkor del 1
Aspen truckbalett: Konsten att dansa med truckar.
http://www.youtube.com/watch?v=czVoF4J7uA0
torsdag 17 december 2009
Nya bud!
"Mose med Guds tio budord" hette den här tavlan en gång. Men ny forskning berättar att denna målning av Jacob Jordaens (1593-1678) egentligen är en hälsning från den kristne Jordaens till alla kyrkans hycklare. Kvinnan bakom Moses är nämligen den gamle kyrkofaderns afrikanska fru. Vittnat om i det gamla testamentet men snabbt medvetet bortträngt ur de religiösa analerna. Att denna tavla är den enda med detta motiv och att motivets egentliga berättelse snabbt "glömdes" bort är förståss symtomatisk med den anledning som en gång fick konstnären att utföra det.
Nu är det nya bud. Mina handledare har dragit undan mattan. Jag plaskar hjälplöst i den vinterkalla atlanten. Mitt emellan allt och på djupa vatten. Antar att jag bad om det. Kan se hur jag tagit mig i handen och lett mig hit till denna skrämmande och mycket energifulla plats. Till handledningen kom jag igår beredd att ge upp mitt försök att gå upp till examen. Jag försökte beskriva min ångest och det tvivel jag har på själva den akademiska empirin som metod att visa på något sant. Att den mesta litteraturen jag läst handlar om just det, den vita akademikerns självgodhet. Berättaren av sanna värden och världar. Sociologen och samhällsforskaren Ove Sernhede går grundligt till väga när han i en lång rad skrifter, rapporter och böcker beskriver och punkterar postkoloniala och liberalkapitalistiska idéer, antaganden och påstående. Den franske tänkaren och idéhistorikern Foucault ägnar större delen av sin filosofiska kraft åt att ifrågasätta grunden för det akademiska frågeställandet och för att beskriva maktens hierarkier bakom vetenskapens konstruktioner. Jag citerar här Wikipedia (och tidigare blogtext): ” My intention was not to deal with the problem of truth, but with the problem of the truth- teller, or of truth-telling as an activity...” På förslag från mina gestaltningshandledare tidigare i processen har jag också läst författaren och journalisten Stefan Jonssons essäsamling Världen i Vitögat (2005) som också den är en grundlig kritik av den västerländska dominanta institutionsfascismen [min anm], när det handlar om att värdera, namnge och klassificera världen. Min största fascination ligger ändå hos Baudrillard, som talar om hela det moderna samhället och livet som en illusion. En hyperrealitet. Att den så kallade verkligheten inte längre spelar någon egentlig roll eftersom vi ständigt skapar och omskapar den.
Nu tänker jag att det kanske inte heller är meningen här. Att det är ganska naivt att snacka om sanning eller äkthet i skolan och universitetsvärlden. Att min roll som aspirerande bildlärarkandidat helt enkelt är att sortera och omdistribuera en microdel textmassa i en utkant av det akademiska kosmos. För vid min gud, jag skall ju bara pyssla med estetik. Det där perifera skolämnet bild, som länge kallades för övningsämne och levde ett flyktinglikt liv under olika namn som teknisk ritning eller bara teckning.
Men! Att ge upp är inget option. Mina vakna handledare fick mig att anta min egen utmaning – den att producera inom den akademiska disciplinen men på visualitetens villkor.
Hur kan jag vara mitt eget exempel? (betänk att ovanstående tankar – trots min nya utmaning – är en textmassa bestående av 2278 tecken och 1 bild!)
Den pågående kampen mot gentrifiering...
Berlin St.Pauli
Yello Biafra & The Guantanamo School Of Medicine - Gentrification - Live London September 2009 at the Islington Academy
lördag 12 december 2009
Att vara på rätt väg!
(bild av Hieronymus Bosch från: http://www.zeno.org/Kunstwerke/B/Bosch,+Hieronymus:+Das+Narrenschiff)
Lucia, helgonet, var en tuff tjej som stod för sin tro. Vad tror jag på? Mycke ljus och mycket värme...(som de sjunger i sången) Fast man är rädd ibland. Alla gamla vetenskapsteorier är så kalla och torra. Det är därför de e så tilltalande med Foucault. För han sätter sig på tvären, skapar friktion. Så här säger han: "My intention was not to deal with the problem of truth, but with the problem of the truth- teller, or of truth-telling as an activity ... the question of the importance of telling the truth, knowing why we should tell the truth, we have the roots of what we could call the 'critical' tradition in the West."
Men de e klart, de flesta böcker Foucault skrev är vad jag förstått inte så lättbegripliga som ovanstående utsaga. Den mest lättlästa skall tydligen vara den första boken: Vansinnets historia, vad nu det kan säga om något. Den verkar väldigt intressant iaf. och jag tycker det e viktigt att lägga märke till Foucaults användning av konstverk/ tavlor som genomgående kunskapskälla för den historiska bilden av vansinne. Exempelvis Bosch och Goya.
torsdag 10 december 2009
Ordning på torpet 1948!
Central Office of Information, på den tiden när det fanns något som hette bostadsplanering...
(Även om nu detta är läskigt odynamiskt och homogent tänkt)
lördag 5 december 2009
Hrrm...
Jag har här klippt ut de delar av min Göteborgskarta som fått nålar och placerat dem i en allmän googlekarta för orientering (men jag vet inte om det gör något för läsbarheten dock...)
Ca 200 nålar på kartan. Man kan ju tydligt se övervägande antal centralt och Majorna. Lite överraskande att så många (som jag antar är elever vid skolan) lyckats hitta centrala boenden. Får fundera över vad detta betyder.
I morgon skall jag se hur det har gått med de svarta nålar jag satte upp inför Öppethus dagen den 4:e.
lördag 28 november 2009
snubig
Inte så väldigt fartigt senaste dagarna. Vi är förkylda hemma och jag känner mig mest trög och trött.
Har iaf varit duktig och satt upp en karta som jag lovade mina fröknar. För den som inte sett eller hört nå't om detta, är det en stooor Göteborgskarta i entrén där man kan eller helst ska sätta upp en liten nål på den plats man bor. Det är en början på mitt gestaltningsprojekt. Kartan kom upp mitt i veckan så det skall bli spännande att se hur många nålar som kommit upp på måndag.
Har iaf varit duktig och satt upp en karta som jag lovade mina fröknar. För den som inte sett eller hört nå't om detta, är det en stooor Göteborgskarta i entrén där man kan eller helst ska sätta upp en liten nål på den plats man bor. Det är en början på mitt gestaltningsprojekt. Kartan kom upp mitt i veckan så det skall bli spännande att se hur många nålar som kommit upp på måndag.
fredag 20 november 2009
2. Simulacra min kaka!
Först tillbaka till
ONSDAG
Möte med handledare B idag. Han vill bena upp mitt PM och vi försöker fastställa hur stor del gestaltning kontra skriftlig del mitt examensjobb skall innehålla. Tror vi landade på 50/50. Snackade runt mina idéer om makt och stadens innevånare. B menade att mina funderingar runt statistik och stad kunde beskrivas med hjälp av kartor av demografisk karaktär. Inte alls dumt. Kom att tänka på min sommarkurs – Spelets regler – topos och de kartor som Situationisterna gjorde. Känslomässiga vägbeskrivningar. Här fanns en term: Derivé: driva i staden. Den planlösa vandringen, driften – ett sätt att se staden på nya sätt, förändra seendet, "men också en protest mot rådande samhällssystem och strukturer.” från Paletten: GÅ! [1-2/2003 (#251-252). (Hittar en bok i ämnet som heter The Situationist City av Simon Sadler 1999) Derivé tycker jag är en föregångare till Urban Exploration.
11:15 Likabehandlingsdagen. Trifa Shakely pratade om intersektionalitet, en term som tydligen kommer från feministisk och postkolonial teoribildning. Tror det handlade om makten som kan finnas i mellanrummen. Shakely illustrerade största delen av sin föreläsning med bilden på den kapitalistiska pyramiden. Just den som jag arbetade med i förra terminens gestaltningsprojekt. Den var en utgångspunkt för tankar om normer och värderingar i samhället. Typ: vad händer om man placerar ett heterosexuellt par på toppen, eller en penis och vart i trappan hamnar då en ensamstående lesbisk mamma? Inte så krångligt, men det var svårt att höra vad hon sa p.g.a. eländigt ljud. Synd att hon inte jobbat mer med sin presentation. Bilderna hade väldigt låg upplösning. Hon visade exempel på konst och aktioner i ämnet utan att skriva ut namnen på konstnärerna. Dumt. Men det var kul när hon ursäktade en av sina mycket svaga och otydliga teckningar med att den var gjord med musen.
Klasskamrat L berättade i somras om hur homosexualitetens ”värdetrappa” ser ut. Där tronar glitterbögen – divan – på toppen och den bisexuella kvinnan längst ner (eftersom hon inte är riktigt trovärdig och dessutom velig när hon inte vågat ta ställning). Jag ser framför mig Prideparaden med de glittriga kvinnomännen i front tronande på svulstiga ekipage medan de grådaskiga bisexuella kvinnorna tassar längst bak till fots i glesa skurar.
FREDAG
Har kommit in i den ångestfyllda förvirringen igen. Var är min fråga? Ämne för examen? Försöker formulera mig hemma hos familjen för att få lite hjälp. Tänker tillbaka på allt vi gjort på vår fina lilla lärarutbildning här på HDK. Jag har upptäckt en ny värld! Den är där ute. Den publika platsen. Men inte minst ickeplatsen, No - space, är en diamant. Jag har ju förstått att de platser jag oftast undviker för att de är övergivna och skumma egentligen är rum för möjlig kunskap. Att stadens arkitektoniska evolutionshistoria kan studeras i dessa ”inbetween – spaces”. Att dessa platser rymmer möjligheter för nytänkande, andlighet och konstnärliga upplevelser. Användbara verktyg för främjandet av demokratiskt medvetna medborgare. Därför också användbart för mig som lärare.
Jag vill gå vidare med det. Tror det är här mitt examensprojekt kommer att ligga. I kretsen av makten, demokratin och estetiken. Att konsten är ett medel för dessa ikoniska ämnen. Tänker att när man som lärare har den ödmjuka ambitionen att upplysa barnen om vad konstnärlig verksamhet är eller kan vara, måste man försöka skapa rum för diskussioner om bildvärlden runt oss. Tv, internet, reklam, stadsmiljö mm. Vad är det för bilder vi omges av och varför. Enligt Boudrillard – fransk sociolog och filosof (1925 – 2007) är konsten liksom de flesta fenomen i vår moderna värld en simulation, en hyperrealitet. Ända sedan modernismens intåg har konst handlat om representation. En föreställning om något inte direkt avbildat. Fram till slutet av 1800 – talet var konst något man lärde sig av en diplomerad mästare eller på en konstakademi . Det var en serie regler, konventioner och förväntningar passande för en guldram. Hyllningar till samhällets olika institutioner som kyrka, stat och kungamakt. Från renässansen och framåt ville även det framväxande borgerskapet föreviga sina bragder och ekonomiska framgångar på det sätt som tidigare var vikt endast för kungamakten. (jfr. John Berger) Hur som helst. Fram till slutet av 1800-talet var konsten representerande. 1900 – talets efterföljande modernism handlar om ett förflyttande av fokus. Sättet att betrakta. Ett målat konstverk var inte längre klart och formulerat i höjd med dukens yta utan en serie färger och kompositioner på väg att bearbetas i betraktarens öga. Konsten blev en sinnesupplevelse och en intellektuell utmaning. När motivet inte längre var realistiskt, sökte den representera en känsla eller upplevelse.
Boudrillard talar alltså om konsten som simulerad. Och när den inte längre har en kropp eller är definierad, finns den över allt. Enligt årets Göteborgsbiennals undervisningsmaterial ”Se Mera” är alltså frågan om konstens existens, eller svaret på frågan om vad konst är, att det sitter i betraktarens öga. Konsten finns där om vi ser konst. Har konsten någon uppgift i dag? Jag tror den kan ha det. Förutom att i dag vara ett handelsföremål för ett fåtal på dyra auktioner, är konsten en plats för demokratisk verksamhet. Den är en av få platser där du har möjlighet att utrycka dig fritt. Med andra ord, en politisk arena. Anna Odell är ett talande exempel. Kanske mest talande för vilken makt till diskussion en konstnär kan ha. Genom Odells verk har jag också insett vilken makt psykiatrin har. En makt som övergår personlig integritet och myndighet mm. Jag tror inte ett ögonblick på att Odell kunde ha visat på det övergrepp hon tyckte sig bli utsatt för genom det parlamentariska systemet.
Politiken är en illusion, konsten finns inte längre, konsten har blivit politik.
Därför är det inte särskilt intressant för dagens liberala politiker att underhålla konst eller kultur med politiska ambitioner. Vem vill betala för att bli avslöjad som en bluff? En simulation, för att tala i Boudrillards termer.
ONSDAG
Möte med handledare B idag. Han vill bena upp mitt PM och vi försöker fastställa hur stor del gestaltning kontra skriftlig del mitt examensjobb skall innehålla. Tror vi landade på 50/50. Snackade runt mina idéer om makt och stadens innevånare. B menade att mina funderingar runt statistik och stad kunde beskrivas med hjälp av kartor av demografisk karaktär. Inte alls dumt. Kom att tänka på min sommarkurs – Spelets regler – topos och de kartor som Situationisterna gjorde. Känslomässiga vägbeskrivningar. Här fanns en term: Derivé: driva i staden. Den planlösa vandringen, driften – ett sätt att se staden på nya sätt, förändra seendet, "men också en protest mot rådande samhällssystem och strukturer.” från Paletten: GÅ! [1-2/2003 (#251-252). (Hittar en bok i ämnet som heter The Situationist City av Simon Sadler 1999) Derivé tycker jag är en föregångare till Urban Exploration.
11:15 Likabehandlingsdagen. Trifa Shakely pratade om intersektionalitet, en term som tydligen kommer från feministisk och postkolonial teoribildning. Tror det handlade om makten som kan finnas i mellanrummen. Shakely illustrerade största delen av sin föreläsning med bilden på den kapitalistiska pyramiden. Just den som jag arbetade med i förra terminens gestaltningsprojekt. Den var en utgångspunkt för tankar om normer och värderingar i samhället. Typ: vad händer om man placerar ett heterosexuellt par på toppen, eller en penis och vart i trappan hamnar då en ensamstående lesbisk mamma? Inte så krångligt, men det var svårt att höra vad hon sa p.g.a. eländigt ljud. Synd att hon inte jobbat mer med sin presentation. Bilderna hade väldigt låg upplösning. Hon visade exempel på konst och aktioner i ämnet utan att skriva ut namnen på konstnärerna. Dumt. Men det var kul när hon ursäktade en av sina mycket svaga och otydliga teckningar med att den var gjord med musen.
Klasskamrat L berättade i somras om hur homosexualitetens ”värdetrappa” ser ut. Där tronar glitterbögen – divan – på toppen och den bisexuella kvinnan längst ner (eftersom hon inte är riktigt trovärdig och dessutom velig när hon inte vågat ta ställning). Jag ser framför mig Prideparaden med de glittriga kvinnomännen i front tronande på svulstiga ekipage medan de grådaskiga bisexuella kvinnorna tassar längst bak till fots i glesa skurar.
FREDAG
Har kommit in i den ångestfyllda förvirringen igen. Var är min fråga? Ämne för examen? Försöker formulera mig hemma hos familjen för att få lite hjälp. Tänker tillbaka på allt vi gjort på vår fina lilla lärarutbildning här på HDK. Jag har upptäckt en ny värld! Den är där ute. Den publika platsen. Men inte minst ickeplatsen, No - space, är en diamant. Jag har ju förstått att de platser jag oftast undviker för att de är övergivna och skumma egentligen är rum för möjlig kunskap. Att stadens arkitektoniska evolutionshistoria kan studeras i dessa ”inbetween – spaces”. Att dessa platser rymmer möjligheter för nytänkande, andlighet och konstnärliga upplevelser. Användbara verktyg för främjandet av demokratiskt medvetna medborgare. Därför också användbart för mig som lärare.
Jag vill gå vidare med det. Tror det är här mitt examensprojekt kommer att ligga. I kretsen av makten, demokratin och estetiken. Att konsten är ett medel för dessa ikoniska ämnen. Tänker att när man som lärare har den ödmjuka ambitionen att upplysa barnen om vad konstnärlig verksamhet är eller kan vara, måste man försöka skapa rum för diskussioner om bildvärlden runt oss. Tv, internet, reklam, stadsmiljö mm. Vad är det för bilder vi omges av och varför. Enligt Boudrillard – fransk sociolog och filosof (1925 – 2007) är konsten liksom de flesta fenomen i vår moderna värld en simulation, en hyperrealitet. Ända sedan modernismens intåg har konst handlat om representation. En föreställning om något inte direkt avbildat. Fram till slutet av 1800 – talet var konst något man lärde sig av en diplomerad mästare eller på en konstakademi . Det var en serie regler, konventioner och förväntningar passande för en guldram. Hyllningar till samhällets olika institutioner som kyrka, stat och kungamakt. Från renässansen och framåt ville även det framväxande borgerskapet föreviga sina bragder och ekonomiska framgångar på det sätt som tidigare var vikt endast för kungamakten. (jfr. John Berger) Hur som helst. Fram till slutet av 1800-talet var konsten representerande. 1900 – talets efterföljande modernism handlar om ett förflyttande av fokus. Sättet att betrakta. Ett målat konstverk var inte längre klart och formulerat i höjd med dukens yta utan en serie färger och kompositioner på väg att bearbetas i betraktarens öga. Konsten blev en sinnesupplevelse och en intellektuell utmaning. När motivet inte längre var realistiskt, sökte den representera en känsla eller upplevelse.
Boudrillard talar alltså om konsten som simulerad. Och när den inte längre har en kropp eller är definierad, finns den över allt. Enligt årets Göteborgsbiennals undervisningsmaterial ”Se Mera” är alltså frågan om konstens existens, eller svaret på frågan om vad konst är, att det sitter i betraktarens öga. Konsten finns där om vi ser konst. Har konsten någon uppgift i dag? Jag tror den kan ha det. Förutom att i dag vara ett handelsföremål för ett fåtal på dyra auktioner, är konsten en plats för demokratisk verksamhet. Den är en av få platser där du har möjlighet att utrycka dig fritt. Med andra ord, en politisk arena. Anna Odell är ett talande exempel. Kanske mest talande för vilken makt till diskussion en konstnär kan ha. Genom Odells verk har jag också insett vilken makt psykiatrin har. En makt som övergår personlig integritet och myndighet mm. Jag tror inte ett ögonblick på att Odell kunde ha visat på det övergrepp hon tyckte sig bli utsatt för genom det parlamentariska systemet.
Politiken är en illusion, konsten finns inte längre, konsten har blivit politik.
Därför är det inte särskilt intressant för dagens liberala politiker att underhålla konst eller kultur med politiska ambitioner. Vem vill betala för att bli avslöjad som en bluff? En simulation, för att tala i Boudrillards termer.
måndag 16 november 2009
Examensblogg 1, fortsättning
Måndag, seminarium på det Kreativa Ögat.
Bienalen! Nu är den slut. Jag måste få erkänna att jag skamligt nog inte sett verken på Röda Sten. Men stadsmuseet, konstmuseet och biblioteket har jag hunnit med. Inte överväldigad av dessa precis. Bienalens namn, What a wonderful world, ger förväntningar som antagligen är svåra att uppfylla. Det har blivit mycket dokument i videoform. För det är inte dokumentärt vilket väl heller inte är meningen. Mer ett försök att undersöka mediet dokumentär. Konstnären har inte som föremål att leda betraktaren i verket. Så dessa konstverk tar mig ingen stans. Det är hellre jag som står framför verken och betraktar konstnärens resa. Dessvärre är det inte värst upphetsande. Norske Pushwagner – på biblioteket – var rolig för metaupplevelsen föreställd framtid 60-tal kontra idag. Men det är ju heller inte video utan tecknad serie han sysslar med. Soft City; dystopisk framtidsvision a’ la Metropolis (stumfilmen från 20 – talet).
(Här är dock en filmad variant från nätet)
William Kentridge på Stadsmuseet, hade också med ett intressant verk. Ett bord med en metallisk cylinder mitt på reflekterar en animerad film som projiceras ned på bordet rakt ovanifrån. Det ser ut som Kentridge har ritat sina kolteckningar på en rund skiva och förvrängt dem just så mycket att de blir rätta i återskenet på cylindern. Nä, det låter lite för dumt. Kanske har han animerat sina figurer och projicerat dem på cylindern för at kunna filma av reflektionen från ett blankt underlag som han sedan spelar upp för oss i omvänd ordning? Hur som helst, resultatet har blivit som ett spåbord där olika skeenden spelas upp framför mig och att jag, som genom magi, kan tyda de förvridna tecknen. Jag får känslan av att kunna se, vara synsk. Jag tänker på 1600-talets amorfa Memento Mori-symbolik. Det är spännande. Fint ljudlagt. Olika skapelser flyger eller stapplar fram efter varandra – faller isär och stiger upp – på väg i den eviga förgänglighetskarusellen.
Bienalen! Nu är den slut. Jag måste få erkänna att jag skamligt nog inte sett verken på Röda Sten. Men stadsmuseet, konstmuseet och biblioteket har jag hunnit med. Inte överväldigad av dessa precis. Bienalens namn, What a wonderful world, ger förväntningar som antagligen är svåra att uppfylla. Det har blivit mycket dokument i videoform. För det är inte dokumentärt vilket väl heller inte är meningen. Mer ett försök att undersöka mediet dokumentär. Konstnären har inte som föremål att leda betraktaren i verket. Så dessa konstverk tar mig ingen stans. Det är hellre jag som står framför verken och betraktar konstnärens resa. Dessvärre är det inte värst upphetsande. Norske Pushwagner – på biblioteket – var rolig för metaupplevelsen föreställd framtid 60-tal kontra idag. Men det är ju heller inte video utan tecknad serie han sysslar med. Soft City; dystopisk framtidsvision a’ la Metropolis (stumfilmen från 20 – talet).
(Här är dock en filmad variant från nätet)
William Kentridge på Stadsmuseet, hade också med ett intressant verk. Ett bord med en metallisk cylinder mitt på reflekterar en animerad film som projiceras ned på bordet rakt ovanifrån. Det ser ut som Kentridge har ritat sina kolteckningar på en rund skiva och förvrängt dem just så mycket att de blir rätta i återskenet på cylindern. Nä, det låter lite för dumt. Kanske har han animerat sina figurer och projicerat dem på cylindern för at kunna filma av reflektionen från ett blankt underlag som han sedan spelar upp för oss i omvänd ordning? Hur som helst, resultatet har blivit som ett spåbord där olika skeenden spelas upp framför mig och att jag, som genom magi, kan tyda de förvridna tecknen. Jag får känslan av att kunna se, vara synsk. Jag tänker på 1600-talets amorfa Memento Mori-symbolik. Det är spännande. Fint ljudlagt. Olika skapelser flyger eller stapplar fram efter varandra – faller isär och stiger upp – på väg i den eviga förgänglighetskarusellen.
lördag 14 november 2009
Examensblogg 1
Har varit i Norge under helgen, med bok och goda föresatser. Inget gjort förståss. Såg inget till den norska mytomspunna varianten av svinflunsan heller, om någon undrar. Lånat böcker iaf. Har som plan att tanka in material till att börja med. Gestaltning sedan. C! Jag behöver nog en examenskompis. Har redan slarvat med min dyrbara tid!
fredag 6 november 2009
7. Grande finale: Det offentliga rummet som klassrum
Tack alla för allt. Rena rama filmfestivalen. Så kul!
Nu ett försök till att se tråden i mitt lärande.
Nedan följer saker jag lärt under gestaltningsuppgiften!
(Se även tidigare blogg)
• Att de platser jag oftast undviker för att de är övergivna och skumma egentligen är rum för möjlig kunskap. Att stadens arkitektoniska evolutionshistoria kan studeras i dessa ”inbetween – spaces”. Att dessa platser rymmer möjligheter för nytänkande, andlighet och konstnärliga upplevelser. Användbara verktyg för främjandet av demokratiskt medvetna medborgare. Därför också användbart för mig som lärare.
• Att Sjömanshustrun egentligen heter ”Kvinna vid havet”, är Sveriges största monumentala konstverk av Ivar Johnsson och uppsatt samtidigt med öppnandet av Sjöfartsmuseet 1933 för att hedra de svenska sjömän som dödades under första världskriget. Att den ursprungliga idén om att hon i knästående skulle sträcka sina armar bedjande upp mot himlen fick överges p.g.a. konstruktionsmässiga orsaker.
• Att Sjöfartsmuseet planeras att moderniseras.
• Att det finns en ny svensk uppfinning som heter Power Aware Cord som visar hur mycket ström man använder genom motsvarande varierad ljusstyrka från sladden. (http://www.visualvoltage.se/exhibition/)
• Att Annika Berger som bor och verkar i Göteborg skapar eco-urbana kläder under märket Skyward. Att hennes överdimensionerade unisexdesign symptomatiskt nog har svårt att bäras upp av magra modeller på catwalken. Intressant nog också ett problem jag tyckte den japanske designern Yamamotos kollektion led av (film 090928).
• Att det finns en bakomliggande orsak till mitt ständiga misslyckande i förhållande till tidsplan. Orsaker som antagligen springer ur min barndom och som har med plikt och lust att göra. Företeelser som för mig står i stark polaritet. I samtal med terapeut har jag blivit uppmärksam på detta och att jag kan studera mitt sätt att agera för att förstå mitt beteende på ett djupare plan. (från samtal 091030)
• Att Stockholms tunnelbanas konst är världens ”längsta konstutställning”.
• Att Tokyo inte har självklara publika platser (enligt föreläsning 090925 med professor Tetsuya).
• Att gentrifiering handlar om att vissa stadsdelar där hyror är låga tillåter kulturliv och handel att blomstra vilket i sin tur lockar till sig ekonomiskt starka lägenhetsköpare som därmed höjer områdets hyror. Effekt; den eftertraktade småskaliga kulturverksamheten har inte råd att vara kvar och gentrifiering har därmed ägt rum.
• Att forskare (kulturvetenskap) Joakim Forsemalm (föreläsning 090924) menar att porraffärer motverkar gentrifiering. (Jag undrar dock om ändamål helgar vilka skitmedel som helst?!)
• Att i Tokyo är konsumtionen i det närmaste upphöjt till en andlig upplevelse och att man inte har slöjd på skolschemat.
• Att Göteborg enligt forskaren Ove Sernhede håller på att spricka sönder i områden motsvarande innevånarnas ekonomiska köpkraft. Att skillnaden på låg och höginkomsttagare är större nu än den var på 30 – talet. (Föreläsning 091006)
• Att mina klasskamrater är modiga och konstnärliga.
• Att det är viktigt att ge kritik under ordnade former.
• Att filmen Fight Club handlar om att våga möta rädslor och smärta.
• Att även om jag mentalt förstår mina problem med tidssynkronisering, betyder det inte att jag ännu har lyckats omsätta detta i praktiken.
• Att tid inte är något man har utan tar (klasskamrat F).
• Att Miru Kim är en kvinna i New York som skapar fotokonst av sin känsla av främlingskap. Att hon skapar sina bilder genom att med självutlösare avbilda sig naken i stadens övergivna byggnader och tunnlar. Att det är viktigt för rumsupplevelsen/världsuppfattningen, hur man tar sig fram i rummet. Om man är stor eller liten, kryper eller dansar, är naken eller tjockhudad.
Nu ett försök till att se tråden i mitt lärande.
Nedan följer saker jag lärt under gestaltningsuppgiften!
(Se även tidigare blogg)
• Att de platser jag oftast undviker för att de är övergivna och skumma egentligen är rum för möjlig kunskap. Att stadens arkitektoniska evolutionshistoria kan studeras i dessa ”inbetween – spaces”. Att dessa platser rymmer möjligheter för nytänkande, andlighet och konstnärliga upplevelser. Användbara verktyg för främjandet av demokratiskt medvetna medborgare. Därför också användbart för mig som lärare.
• Att Sjömanshustrun egentligen heter ”Kvinna vid havet”, är Sveriges största monumentala konstverk av Ivar Johnsson och uppsatt samtidigt med öppnandet av Sjöfartsmuseet 1933 för att hedra de svenska sjömän som dödades under första världskriget. Att den ursprungliga idén om att hon i knästående skulle sträcka sina armar bedjande upp mot himlen fick överges p.g.a. konstruktionsmässiga orsaker.
• Att Sjöfartsmuseet planeras att moderniseras.
• Att det finns en ny svensk uppfinning som heter Power Aware Cord som visar hur mycket ström man använder genom motsvarande varierad ljusstyrka från sladden. (http://www.visualvoltage.se/exhibition/)
• Att Annika Berger som bor och verkar i Göteborg skapar eco-urbana kläder under märket Skyward. Att hennes överdimensionerade unisexdesign symptomatiskt nog har svårt att bäras upp av magra modeller på catwalken. Intressant nog också ett problem jag tyckte den japanske designern Yamamotos kollektion led av (film 090928).
• Att det finns en bakomliggande orsak till mitt ständiga misslyckande i förhållande till tidsplan. Orsaker som antagligen springer ur min barndom och som har med plikt och lust att göra. Företeelser som för mig står i stark polaritet. I samtal med terapeut har jag blivit uppmärksam på detta och att jag kan studera mitt sätt att agera för att förstå mitt beteende på ett djupare plan. (från samtal 091030)
• Att Stockholms tunnelbanas konst är världens ”längsta konstutställning”.
• Att Tokyo inte har självklara publika platser (enligt föreläsning 090925 med professor Tetsuya).
• Att gentrifiering handlar om att vissa stadsdelar där hyror är låga tillåter kulturliv och handel att blomstra vilket i sin tur lockar till sig ekonomiskt starka lägenhetsköpare som därmed höjer områdets hyror. Effekt; den eftertraktade småskaliga kulturverksamheten har inte råd att vara kvar och gentrifiering har därmed ägt rum.
• Att forskare (kulturvetenskap) Joakim Forsemalm (föreläsning 090924) menar att porraffärer motverkar gentrifiering. (Jag undrar dock om ändamål helgar vilka skitmedel som helst?!)
• Att i Tokyo är konsumtionen i det närmaste upphöjt till en andlig upplevelse och att man inte har slöjd på skolschemat.
• Att Göteborg enligt forskaren Ove Sernhede håller på att spricka sönder i områden motsvarande innevånarnas ekonomiska köpkraft. Att skillnaden på låg och höginkomsttagare är större nu än den var på 30 – talet. (Föreläsning 091006)
• Att mina klasskamrater är modiga och konstnärliga.
• Att det är viktigt att ge kritik under ordnade former.
• Att filmen Fight Club handlar om att våga möta rädslor och smärta.
• Att även om jag mentalt förstår mina problem med tidssynkronisering, betyder det inte att jag ännu har lyckats omsätta detta i praktiken.
• Att tid inte är något man har utan tar (klasskamrat F).
• Att Miru Kim är en kvinna i New York som skapar fotokonst av sin känsla av främlingskap. Att hon skapar sina bilder genom att med självutlösare avbilda sig naken i stadens övergivna byggnader och tunnlar. Att det är viktigt för rumsupplevelsen/världsuppfattningen, hur man tar sig fram i rummet. Om man är stor eller liten, kryper eller dansar, är naken eller tjockhudad.
onsdag 4 november 2009
Mera om hus på kroppen
Så har redan första redovisningsdag passerat! De e så kul när man får se vad alla gjort! Tack! Ks projekt tangerade en liten bit av mitt där jag funderat över detta att vara en del av sin omgivning. Kläder som praktisk detalj eller mer eller mindre opraktisk konsumtionstrofé. Annika Berger (från förra inlägget) gör ju en konstig mellanting här. Hon skapar alltså kläder med tanke på människornas ambivalenta känslor för staden som bl a rädsla/komfort. En praktisk unisexdesign. Problemet är väl att plaggen är dyra och du hittar dem endast i exklusiva affärer i Japan, New York och Barcelona. Men nog om det, tack för att du påminde mig om Lucy Orta K!
Lucy Orta Refuge-wear
från Mafuyu hemsida www.writtenafterwards.com
Från magasin Dazed and Confused
Skyward design, Annika Berger (www.skyward.se/?page_id=28)
Lucy Orta Refuge-wear
från Mafuyu hemsida www.writtenafterwards.com
Från magasin Dazed and Confused
Skyward design, Annika Berger (www.skyward.se/?page_id=28)
lördag 31 oktober 2009
6. Kontakt
Har besökt Sjömanshustrun! Tittat på hennes utsikt. Hon ser tunneln. Hon ser allt. Hon vet.
Känns bara just nu som jag inte vet någonting. Vad var det jag ville, vad var min fråga? Uppe i tornet ser allt så fint ut. Göteborg skiner. Ovanför [molnen) skiner alltid solen. Jag tittar ner på min utvalda plats. Ett obetydligt litet mörkt hål. En bagatell. Tänker på hur man som vuxen kan uppleva de små barnens bekymmer som bagateller. Att de uppförstorar. När jag är där nere, vid tunneln, är det läskigt. Fysiskt påtagligt. (Jag minns att någon i vår utbildning har pratat om detta med kroppen och hur den relaterar till rummet. Det fanns ett begrepp...? Någon som vet?) Man kan inte förstå om man inte är eller har varit där. Men alla har varit barn. Som vuxna har vi oftast glömt hur det kändes. Det är så viktigt, för rumsupplevelsen/världsuppfattningen, hur man tar sig sig fram i rummet. Om man är stor eller liten, kryper eller dansar, om man är naken eller tjockhudad.
Miru Kimhttp://api.ning.com/files/QadNflQGFkgNVsTVnAUQSKVguQ4BeJcg2PRmu*8cin-hAiNumy1ONmGgfGJyGK8jkEkVmrNJ4xXWajZV7v508qYNkBA4kVAE/MiruKimOldAqueductBronxNY.jpg
Kanske är det en möjlighet, att om vi inte har en plats i staden, kan staden ha en plats på oss.
Design:SkywardAnnika Berger är en göteborgare som skapar kläder med urban natur som tema. En estetik som uttrycker urban kamouflage. Designidén bygger på ett forskande i relationen mellan staden och innevånarna där hon upptäckt motsägelser som kärlek/hat och rädsla/komfort. Skyward är ett unisexmärke och utmärks av det överdimensionerade.
Lite mer av Bergers kläder här (vet inte varför adresserna måste vara så jädrans långa!): http://images.google.se/imgres?imgurl=http://doshaburi.shop.multilingualcart.com/ori/30016/goods_img/goods_1502_1.JPG&imgrefurl=http://doshaburi.shop.multilingualcart.com/goods_en_eur_1502.html&usg=__FMap0ZqyP4YjGo-tt3kGk3fP3EY=&h=350&w=350&sz=14&hl=sv&start=156&um=1&tbnid=GBmZEEYskO9WyM:&tbnh=120&tbnw=120&prev=/images%3Fq%3Dskyward%26ndsp%3D15%26hl%3Dsv%26sa%3DN%26start%3D150%26um%3D1
Kläderna visades under årets kulturkalas på Götaplatsen och recenserades då av GP:s utsända Kajsa Widegren som en postindustriell dystopi:) En blandning av industri- och hamnarbete, som hon kopplar till historien om det förflutna Göteborg, en historia om stadens industriella uppgång och fall. (ännu en göör lång adress nedan)
http://images.google.se/imgres?imgurl=http://www.gt.se/polopoly_fs/1.1670421!slot100slotWide75ArticleFull/3447786819.jpg&imgrefurl=http://www.gt.se/nyheter/2.1616/1.1670399/modet-repar-mod&usg=__oqAsrU5bx1ejfUkW22lc9jkJKE8=&h=231&w=420&sz=18&hl=sv&start=26&um=1&tbnid=BCHV8Kqw38mlqM:&tbnh=69&tbnw=125&prev=/images%3Fq%3DAnnika%2BBerger%26ndsp%3D15%26hl%3Dsv%26sa%3DN%26start%3D15%26um%3D1
fredag 23 oktober 2009
5. Von oben
Hon ber för de döda. Hon lyser för oss i vår andliga nöd.
Hon är gammal. Hon är upphöjd.
Där nere finns de andra. De vanliga dödliga syndiga.
De förtappade andas i mörkret. I skuggorna.
Be för mej!
(http://www.sjofartsmuseum.goteborg.se/)
Ett stenkast från min sjaskiga tunnel står ett av Göteborgs landmärken; Sjömanshustrun (av Ivar Johnsson rest 1933). Det är en bronsskulptur av en väntande kvinna/ hustru/ mor upprest på en hög s k kampanil, ett 49 meter högt torn.
Där står hon och sörjer och ber i alla väder, den kvinnliga dygden på en pidestal. En andlig fyr (Sjöfartsmuseets hemsida). Ett fallosmonument förståss. Vad blir min tunnel då? Det motsatta? Ett hål i marken, ett dåligt hål i marken. Ett unket hål på samhällskroppen. Kan min tunnel ta kvinnlig form? Till det yttre, hur skulle hon se ut? Jag kom att tänka på ett bokomslag jag sett för några år sedan.
Författaren Charles Bukowski här, med ( enligt texten) ett ligg.
Han ser nöjd ut. Är hon? Är hon min tunnel?. En plats utan självrespekt. Det är mörkt och ingen vill byta lampan. Du sover där när inga andra möjligheter finns. Ett glömt hål på samhällskroppen. Förbisedd och överkörd.
I mörkret drömmer min tunnel. Om att bli stor. Viktig. Någon. Att inte längre vara förnedrad och oönskad. Om att bli upplyst! Därför växer den. Sträcker sig mot ljuset. Rosa tunneltarmar som kommer ut och slingrar sig mot staden. Upp till sjömanshustrun? Alientunnel. Om vi inte ser tunneln, ser den oss. Kommer den till oss. Den kommer tillbaka. ”The return of the dark tunnel”. ”Dark Passage” är ett bra namn. Det är en gammal 40-tals film med Humphrey Bogart och Lauren Bacall. Huvudpersonen är på rymmen från fängelset och byter ansikte med hjälp av kirurgi. Länge ser vi allt ur hans synvinkel. Med bandage och allt. Kanske filmens titel anspelar på den mörka passage man skall igenom för att komma till världen. Att bli född, återfödd.
Dark Passage (1947)
Ett nytt fejs. En ny fas?
Hon är gammal. Hon är upphöjd.
Där nere finns de andra. De vanliga dödliga syndiga.
De förtappade andas i mörkret. I skuggorna.
Be för mej!
(http://www.sjofartsmuseum.goteborg.se/)Ett stenkast från min sjaskiga tunnel står ett av Göteborgs landmärken; Sjömanshustrun (av Ivar Johnsson rest 1933). Det är en bronsskulptur av en väntande kvinna/ hustru/ mor upprest på en hög s k kampanil, ett 49 meter högt torn.
Där står hon och sörjer och ber i alla väder, den kvinnliga dygden på en pidestal. En andlig fyr (Sjöfartsmuseets hemsida). Ett fallosmonument förståss. Vad blir min tunnel då? Det motsatta? Ett hål i marken, ett dåligt hål i marken. Ett unket hål på samhällskroppen. Kan min tunnel ta kvinnlig form? Till det yttre, hur skulle hon se ut? Jag kom att tänka på ett bokomslag jag sett för några år sedan.
Författaren Charles Bukowski här, med ( enligt texten) ett ligg.
Han ser nöjd ut. Är hon? Är hon min tunnel?. En plats utan självrespekt. Det är mörkt och ingen vill byta lampan. Du sover där när inga andra möjligheter finns. Ett glömt hål på samhällskroppen. Förbisedd och överkörd.
I mörkret drömmer min tunnel. Om att bli stor. Viktig. Någon. Att inte längre vara förnedrad och oönskad. Om att bli upplyst! Därför växer den. Sträcker sig mot ljuset. Rosa tunneltarmar som kommer ut och slingrar sig mot staden. Upp till sjömanshustrun? Alientunnel. Om vi inte ser tunneln, ser den oss. Kommer den till oss. Den kommer tillbaka. ”The return of the dark tunnel”. ”Dark Passage” är ett bra namn. Det är en gammal 40-tals film med Humphrey Bogart och Lauren Bacall. Huvudpersonen är på rymmen från fängelset och byter ansikte med hjälp av kirurgi. Länge ser vi allt ur hans synvinkel. Med bandage och allt. Kanske filmens titel anspelar på den mörka passage man skall igenom för att komma till världen. Att bli född, återfödd.
Dark Passage (1947)Ett nytt fejs. En ny fas?
söndag 18 oktober 2009
4. Descending
Metropolis 1927Jag försöker materialisera mig. Fånga bilden. Det är svårt. Handling. Den biten är alltid svårast. Tanke - ord - handling. Att lita på materien.
Kunskapskanalen glittrar i den annars så grå pölsa som svt serverar. Jag vill slå ett slag för dokumentären: Tatuerad för strid (hos tatueraren släpper de amerikanska soldaterna fram alla känslor), nu på måndag 23:00! Om man aldrig insett att bilden helar, har man beviset här. Tatueringarna är inte vackra eller trendiga, de är livsnödvändiga. Hade varit så bra underlag för diskussioner i klassrummet, om bildens betydelse.
(http://svt.se/2.118431/tatuerad_for_strid?lid=puff_1730097&lpos=lasMer)
Kunskapskanalen visade också i helgen Eric M Nilssons film: Vad som helst - till synes (-77). Han beskriver det ogripbara i förordet till sin film, att luften runt oss bär på en egen verklighet. Den kan man fånga. Det vanliga är att vi konstruerar, har s.a.s frågeställningen klar, medan verkligheten har mer att ge. Flummigt, men bra! Som hans film bevisar. (jmfr sokratiskt samtal.) Nu har den redan gått, men man kan beställa en samlingsbox med några av Nilssons filmer på svts webbshop. (http://butiken.svt.se/system/search/product.asp?id=793) Nä, jag får inte provisjon.
fredag 9 oktober 2009
3. Tunneldrömmar
Min tunnel drömmer!
Den drömmer om att bli stor.
som en tunnelbanestation
en stor tunnelbanestation
eller en tunnel till ett äventyr
en plats för människor att känna hopp och sköna känslor i.
lördag 3 oktober 2009
2. Tankar under gång
What is this place? En liten undergång, en plats med dålig karma? När jag ber någon av mina familjemedlemmar att ta vägen igenom tunneln med mig, är det inte särskilt populärt. Det är obehaglig, även om det bara är en liten gång på kanske tio meter. Som jag skrev i tidigare inlägg, är ett av få möten här med en man inrullad i en matta för ett antal år sedan. När jag studerar tunneln noggrant kan jag hitta spår som tyder på att detta är ett nattläger för en och annan vilsen stackare.
Jag tycker tanken om den bortglömda - eller överblivna - platsen är spännande. Även om jag måste övervinna vissa äckelkänslor som kommer av dessa platsers brist på just omtanke. Ner i detta hål sjunker en blandning av skräp, avgaser, kiss. Platserna finns inte i stadens direkta medvetande. Liksom förträngda fickor. Perfekta platser för ljusskygga verksamheter. På gott och ont.
Men nu, med detta gestaltningsprojekt, blir jag utmanad att verkligen SE dessa platser! Och jag kan välja. Jag väljer gott. Jag väljer att se det som en plats som inte är benämd. Ett främmande som ger överraskande möjligheter. Kan jag ladda platsen med nytt? Skulle jag våga sova här? Jag ryser när jag tänker mig själv i en sovsäck i mörkret intill den skrovliga stenväggen. Kanske inuti en matta inte är så dumt. Den är hårdare...
I mitt huvud snurrar nu kända platser i nya/oväntade skepnader:
Tokyo, Tetsuya gjorde intryck...
Stadskärnan Shibuya Center Town.
Samma plats omvandlad av fotokonstnären Hisaharu Motodo (HYPERLINK "http://www.pinktentacle.com/2007/05/neo-ruins-lithographs-of-post-apocalyptic-tokyo/" )
Världens längsta konstutställning: Stockholm tunnelbana!
Stockholms tunnelbana har 91 stationer med konst i någon form och räknas därför som en av världens längsta konstutställningar. Varje år visar de dessutom tillfälliga utställningar och verk av unga konstnärer i början av sin karriär. Minst en gång i veckan anordnas guidade konstturer för en kostnad av giltig färdbiljett
http://sl.se/templates/Page.aspx?id=1666
Safari 7, an eco-urban classroom.
"Safari 7 is a self-guided tour of urban animal life along New York City’s No. 7 subway." (från hemsidan)
http://images.google.se/imgres?imgurl=http://farm1.static.flickr.com/212/492772525_d8803eb637_o.jpg&imgrefurl=http://bldgblog.blogspot.com/2007/05/tokyo-revelation.html&usg=__9Z6TIrPogUESWzqGJkdmOTXwLDU=&h=394&w=468&sz=84&hl=sv&start=48&tbnid=m6V40jfgH_HKZM:&tbnh=108&tbnw=128&prev=/images%3Fq%3DTokyo%26gbv%3D1%26hl%3Dsv%26sa%3DN%26start%3D40
fredag 25 september 2009
1. Da pleis - El sitio - the spot - der platz
Det offentliga rummet som klassrum.
Vi skall hitta en icke-plats, inbetween space, någon stans i Göteborg som vi skall arbeta med. Känslomässigt men inte fysiskt.
The imbetween-space är för mig en liten viadukt, en undergång, vid huset där jag bor.
En av lamporna där som jag aldrig sett lysa (1)
Uppgång andra sidan från mig riktning syd (2)
Samma uppgångs trappa som mynnar ut i cykelbanan (3)
Vy trafikmaskin Oscarsleden med korsning Djurgårdsgatan.
Vy från trappan till viaduktnedgång riktning mot Sjöfartsmuseet och parkering
Det är en mystisk liten undergång ( under Djurgårdsgatan) som inte har någon riktig mission. För att komma över gatan kan man lika gärna gå över korsningen ovanför tunneln. När vi flyttade till huset för drygt sex år sedan mynnade tunneln ut i en trappa upp i ett buskage (2). Där fanns en dold stig intill husväggen i riktning Kommendörs gatan. Här kissade gästerna från kvarterskrogen intill, alternativt dumpade grejer oc h gamla cyklar. Jag sprang där tidiga mornar för att komma till spårvagnshållplatsen på Kaptensgatan. Det var då och enda gången som jag träffade på någon där. Belysningen (1) i har aldrig fungerat i tunneln men jag lade märke till att där fanns något okänt och ganska stort föremål. När jag kom närmare såg jag att det låg en hoprullad matta lite på tvären ut från ena väggen och just när jag passerade stack det upp ett mörkt och rufsigt huvud. Jag skrek till och mannen med de uppspärrade ögonen gav också till ett förskräckt skri. Det var tydligen hans sovrum jag klampat in i. Jag ökade, kan man säga. Okej, för mig var det än tydligare att den här passagen under Djurgårdsgatan var en glömd/gömd plats.
För ett par år sedan anlades en cykel- och gångbana förbi på nersidan huset och buskaget jämnades marken men har växt upp igen. Trappan mynnar nu upp i cykelbanan (3).
Vy ovanför trafikmaskinen som anlagts för Stenabåtarnas trafik. Min lilla viadukt går alltså under den (längst till vänster).
Vy (gamla) huvudingång till Sjöfartsmuseet. (Jag bor i huset till höger i bild med ingång här.)
Ädre foto från platsen innan Stena Line anlade sin färgetrafik (och trafikmaskin) nedanför.
Plats finns alltså, handlingen är ännu inte utformad...
För den som orkat läsa ända hit, kommer nu några tankar från förra veckan. Grattis!
Vecka 39, Tankar om identitet och veckans ord: Gentrifiering.
Senare tillägg här är måndagens (28:e) film om den japanske modeskaparen Yamamoto.
Tänker på Joakim Forsemalm och hans förklarade kärlek för ”de små detaljerna”. Tänker på nödvändigheten av den andres perspektiv. Den andre i betydelsen av en icke direkt ekonomiskt produktiv samhällsmedborgare. I Tokyo, där den andres utrymme är minimal och kanske endast akseptabel om man är en pliktuppfyllande och ödmjuk hemmafru, barn eller pensionär är existensiella frågor farliga. Klasskamrat Camilla berättade om en föreläsning hon just varit på som behandlade den japanska storstadskulturens frånvaro av andra livsvärden än den som konsument. Detta har lett till utveckling av de de sekter som genom terroraktioner sökt förinta hela det existerande samhället. Endast sektens medlemmar skulle överleva för att kunna bygga upp en ny och bättre värld.
Den i Paris verkande modedesignern Yamamoto (bördig från Tokyo), vill genom sin design ge kvinnor möjliget att välja ett bekvämt och snällt klädalternativ. Ett skydd mot den manliga världen och dess önskningar eller krav. Inspiration hämtar han från foton på tidiga industrisamhällets människor och de kläder de bar. Yamamoto menar att dessa människor fyllde kläderna med sin identitet, ofta yrkesidentitet. Modernare kläder (tror han syftar till efter 1945) är menade att istället ge bäraren önskad identitet. Det är en dåligt fungerande illusion menade åldrande modedesignern. Jag kan undra hur det känns att se de stackars magra klädhängarna som svassar fram i hans kläder på catwalken?
Vikten av identitet. Något jag tolkar som respekten för den andre.
Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund går i DN debatt till angrepp mot "den radikala eliten" som han menar har blivit den radikala överheten och som föraktar vanligt folk.
Vanligt folk?
I Danmark skrev Rune Lyckeberg 2008 boken: Kampen om sanningarna, som handlar om de motsättningar som eg. låg bakom Danmarks regimskifte. Författaren menar att det handlar om ett kulturkrig. En önskan att förgöra en vänsterorienterad kulturelit som efter 2:a världskriget tagit den s k verkligheten som gisslan med intentionen att upplysa och skapa demokratiska medborgare.
Verkligheten?
Jag tänker på kultur, detta den burgne gärna vill omges av och vara i, men gärna inte betala för. Konsten och de kanske kaotiska energier som föregår denna manifestering skall helst inte ta någon plats. Etnologen Forsemalm försöker sätta fingret på vikten av att verka i det lilla. Annars den oundvikliga gentrifieringen. Kulturens kosmopolitiska energier som drar till sig de välbesuttna och urbana lägenhetsköparna och därmed – paradoxalt nog – eliminerar möjligheten för områdets fortsatta kulturklimat. Konstnärer, hantverkare, kreatörer, skapare och givare vars ekonomiska gränser då snabbt överskrids med ökade hyror. Men måste det vara snaskig porr och utnytjande av kvinnor som skall ge den lokala kulturen en chans? Helgas medlen av dessa ändamål?
http://www.gt.se/nyheter/1.1089325/porren-ar-nyttig-for-langgatorna
Vi skall hitta en icke-plats, inbetween space, någon stans i Göteborg som vi skall arbeta med. Känslomässigt men inte fysiskt.
The imbetween-space är för mig en liten viadukt, en undergång, vid huset där jag bor.
En av lamporna där som jag aldrig sett lysa (1)
Uppgång andra sidan från mig riktning syd (2)
Samma uppgångs trappa som mynnar ut i cykelbanan (3)
Vy trafikmaskin Oscarsleden med korsning Djurgårdsgatan.
Vy från trappan till viaduktnedgång riktning mot Sjöfartsmuseet och parkering
Det är en mystisk liten undergång ( under Djurgårdsgatan) som inte har någon riktig mission. För att komma över gatan kan man lika gärna gå över korsningen ovanför tunneln. När vi flyttade till huset för drygt sex år sedan mynnade tunneln ut i en trappa upp i ett buskage (2). Där fanns en dold stig intill husväggen i riktning Kommendörs gatan. Här kissade gästerna från kvarterskrogen intill, alternativt dumpade grejer oc h gamla cyklar. Jag sprang där tidiga mornar för att komma till spårvagnshållplatsen på Kaptensgatan. Det var då och enda gången som jag träffade på någon där. Belysningen (1) i har aldrig fungerat i tunneln men jag lade märke till att där fanns något okänt och ganska stort föremål. När jag kom närmare såg jag att det låg en hoprullad matta lite på tvären ut från ena väggen och just när jag passerade stack det upp ett mörkt och rufsigt huvud. Jag skrek till och mannen med de uppspärrade ögonen gav också till ett förskräckt skri. Det var tydligen hans sovrum jag klampat in i. Jag ökade, kan man säga. Okej, för mig var det än tydligare att den här passagen under Djurgårdsgatan var en glömd/gömd plats.
För ett par år sedan anlades en cykel- och gångbana förbi på nersidan huset och buskaget jämnades marken men har växt upp igen. Trappan mynnar nu upp i cykelbanan (3).
Vy ovanför trafikmaskinen som anlagts för Stenabåtarnas trafik. Min lilla viadukt går alltså under den (längst till vänster).
Vy (gamla) huvudingång till Sjöfartsmuseet. (Jag bor i huset till höger i bild med ingång här.)
Ädre foto från platsen innan Stena Line anlade sin färgetrafik (och trafikmaskin) nedanför.
Plats finns alltså, handlingen är ännu inte utformad...
För den som orkat läsa ända hit, kommer nu några tankar från förra veckan. Grattis!
Vecka 39, Tankar om identitet och veckans ord: Gentrifiering.
Senare tillägg här är måndagens (28:e) film om den japanske modeskaparen Yamamoto.
Tänker på Joakim Forsemalm och hans förklarade kärlek för ”de små detaljerna”. Tänker på nödvändigheten av den andres perspektiv. Den andre i betydelsen av en icke direkt ekonomiskt produktiv samhällsmedborgare. I Tokyo, där den andres utrymme är minimal och kanske endast akseptabel om man är en pliktuppfyllande och ödmjuk hemmafru, barn eller pensionär är existensiella frågor farliga. Klasskamrat Camilla berättade om en föreläsning hon just varit på som behandlade den japanska storstadskulturens frånvaro av andra livsvärden än den som konsument. Detta har lett till utveckling av de de sekter som genom terroraktioner sökt förinta hela det existerande samhället. Endast sektens medlemmar skulle överleva för att kunna bygga upp en ny och bättre värld.
Den i Paris verkande modedesignern Yamamoto (bördig från Tokyo), vill genom sin design ge kvinnor möjliget att välja ett bekvämt och snällt klädalternativ. Ett skydd mot den manliga världen och dess önskningar eller krav. Inspiration hämtar han från foton på tidiga industrisamhällets människor och de kläder de bar. Yamamoto menar att dessa människor fyllde kläderna med sin identitet, ofta yrkesidentitet. Modernare kläder (tror han syftar till efter 1945) är menade att istället ge bäraren önskad identitet. Det är en dåligt fungerande illusion menade åldrande modedesignern. Jag kan undra hur det känns att se de stackars magra klädhängarna som svassar fram i hans kläder på catwalken?
Vikten av identitet. Något jag tolkar som respekten för den andre.
Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund går i DN debatt till angrepp mot "den radikala eliten" som han menar har blivit den radikala överheten och som föraktar vanligt folk.
Vanligt folk?
I Danmark skrev Rune Lyckeberg 2008 boken: Kampen om sanningarna, som handlar om de motsättningar som eg. låg bakom Danmarks regimskifte. Författaren menar att det handlar om ett kulturkrig. En önskan att förgöra en vänsterorienterad kulturelit som efter 2:a världskriget tagit den s k verkligheten som gisslan med intentionen att upplysa och skapa demokratiska medborgare.
Verkligheten?
Jag tänker på kultur, detta den burgne gärna vill omges av och vara i, men gärna inte betala för. Konsten och de kanske kaotiska energier som föregår denna manifestering skall helst inte ta någon plats. Etnologen Forsemalm försöker sätta fingret på vikten av att verka i det lilla. Annars den oundvikliga gentrifieringen. Kulturens kosmopolitiska energier som drar till sig de välbesuttna och urbana lägenhetsköparna och därmed – paradoxalt nog – eliminerar möjligheten för områdets fortsatta kulturklimat. Konstnärer, hantverkare, kreatörer, skapare och givare vars ekonomiska gränser då snabbt överskrids med ökade hyror. Men måste det vara snaskig porr och utnytjande av kvinnor som skall ge den lokala kulturen en chans? Helgas medlen av dessa ändamål?
http://www.gt.se/nyheter/1.1089325/porren-ar-nyttig-for-langgatorna
onsdag 19 augusti 2009
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)