Nya bud!

"Mose med Guds tio budord" hette den här tavlan en gång. Men ny forskning berättar att denna målning av Jacob Jordaens (1593-1678) egentligen är en hälsning från den kristne Jordaens till alla kyrkans hycklare. Kvinnan bakom Moses är nämligen den gamle kyrkofaderns afrikanska fru. Vittnat om i det gamla testamentet men snabbt medvetet bortträngt ur de religiösa analerna. Att denna tavla är den enda med detta motiv och att motivets egentliga berättelse snabbt "glömdes" bort är förståss symtomatisk med den anledning som en gång fick konstnären att utföra det.

Nu är det nya bud. Mina handledare har dragit undan mattan. Jag plaskar hjälplöst i den vinterkalla atlanten. Mitt emellan allt och på djupa vatten. Antar att jag bad om det. Kan se hur jag tagit mig i handen och lett mig hit till denna skrämmande och mycket energifulla plats. Till handledningen kom jag igår beredd att ge upp mitt försök att gå upp till examen. Jag försökte beskriva min ångest och det tvivel jag har på själva den akademiska empirin som metod att visa på något sant. Att den mesta litteraturen jag läst handlar om just det, den vita akademikerns självgodhet. Berättaren av sanna värden och världar. Sociologen och samhällsforskaren Ove Sernhede går grundligt till väga när han i en lång rad skrifter, rapporter och böcker beskriver och punkterar postkoloniala och liberalkapitalistiska idéer, antaganden och påstående. Den franske tänkaren och idéhistorikern Foucault ägnar större delen av sin filosofiska kraft åt att ifrågasätta grunden för det akademiska frågeställandet och för att beskriva maktens hierarkier bakom vetenskapens konstruktioner. Jag citerar här Wikipedia (och tidigare blogtext): ” My intention was not to deal with the problem of truth, but with the problem of the truth- teller, or of truth-telling as an activity...” På förslag från mina gestaltningshandledare tidigare i processen har jag också läst författaren och journalisten Stefan Jonssons essäsamling Världen i Vitögat (2005) som också den är en grundlig kritik av den västerländska dominanta institutionsfascismen [min anm], när det handlar om att värdera, namnge och klassificera världen. Min största fascination ligger ändå hos Baudrillard, som talar om hela det moderna samhället och livet som en illusion. En hyperrealitet. Att den så kallade verkligheten inte längre spelar någon egentlig roll eftersom vi ständigt skapar och omskapar den.

Nu tänker jag att det kanske inte heller är meningen här. Att det är ganska naivt att snacka om sanning eller äkthet i skolan och universitetsvärlden. Att min roll som aspirerande bildlärarkandidat helt enkelt är att sortera och omdistribuera en microdel textmassa i en utkant av det akademiska kosmos. För vid min gud, jag skall ju bara pyssla med estetik. Det där perifera skolämnet bild, som länge kallades för övningsämne och levde ett flyktinglikt liv under olika namn som teknisk ritning eller bara teckning.

Men! Att ge upp är inget option. Mina vakna handledare fick mig att anta min egen utmaning – den att producera inom den akademiska disciplinen men på visualitetens villkor.

Hur kan jag vara mitt eget exempel? (betänk att ovanstående tankar – trots min nya utmaning – är en textmassa bestående av 2278 tecken och 1 bild!)