Examensblogg 1, fortsättning

Måndag, seminarium på det Kreativa Ögat.

Bienalen! Nu är den slut. Jag måste få erkänna att jag skamligt nog inte sett verken på Röda Sten. Men stadsmuseet, konstmuseet och biblioteket har jag hunnit med. Inte överväldigad av dessa precis. Bienalens namn, What a wonderful world, ger förväntningar som antagligen är svåra att uppfylla. Det har blivit mycket dokument i videoform. För det är inte dokumentärt vilket väl heller inte är meningen. Mer ett försök att undersöka mediet dokumentär. Konstnären har inte som föremål att leda betraktaren i verket. Så dessa konstverk tar mig ingen stans. Det är hellre jag som står framför verken och betraktar konstnärens resa. Dessvärre är det inte värst upphetsande. Norske Pushwagner – på biblioteket – var rolig för metaupplevelsen föreställd framtid 60-tal kontra idag. Men det är ju heller inte video utan tecknad serie han sysslar med. Soft City; dystopisk framtidsvision a’ la Metropolis (stumfilmen från 20 – talet).
(Här är dock en filmad variant från nätet)


William Kentridge på Stadsmuseet, hade också med ett intressant verk. Ett bord med en metallisk cylinder mitt på reflekterar en animerad film som projiceras ned på bordet rakt ovanifrån. Det ser ut som Kentridge har ritat sina kolteckningar på en rund skiva och förvrängt dem just så mycket att de blir rätta i återskenet på cylindern. Nä, det låter lite för dumt. Kanske har han animerat sina figurer och projicerat dem på cylindern för at kunna filma av reflektionen från ett blankt underlag som han sedan spelar upp för oss i omvänd ordning? Hur som helst, resultatet har blivit som ett spåbord där olika skeenden spelas upp framför mig och att jag, som genom magi, kan tyda de förvridna tecknen. Jag får känslan av att kunna se, vara synsk. Jag tänker på 1600-talets amorfa Memento Mori-symbolik. Det är spännande. Fint ljudlagt. Olika skapelser flyger eller stapplar fram efter varandra – faller isär och stiger upp – på väg i den eviga förgänglighetskarusellen.