2. Simulacra min kaka!

Först tillbaka till
ONSDAG

Möte med handledare B idag. Han vill bena upp mitt PM och vi försöker fastställa hur stor del gestaltning kontra skriftlig del mitt examensjobb skall innehålla. Tror vi landade på 50/50. Snackade runt mina idéer om makt och stadens innevånare. B menade att mina funderingar runt statistik och stad kunde beskrivas med hjälp av kartor av demografisk karaktär. Inte alls dumt. Kom att tänka på min sommarkurs – Spelets regler – topos och de kartor som Situationisterna gjorde. Känslomässiga vägbeskrivningar. Här fanns en term: Derivé: driva i staden. Den planlösa vandringen, driften – ett sätt att se staden på nya sätt, förändra seendet, "men också en protest mot rådande samhällssystem och strukturer.” från Paletten: GÅ! [1-2/2003 (#251-252). (Hittar en bok i ämnet som heter The Situationist City av Simon Sadler 1999) Derivé tycker jag är en föregångare till Urban Exploration.



11:15 Likabehandlingsdagen. Trifa Shakely pratade om intersektionalitet, en term som tydligen kommer från feministisk och postkolonial teoribildning. Tror det handlade om makten som kan finnas i mellanrummen. Shakely illustrerade största delen av sin föreläsning med bilden på den kapitalistiska pyramiden. Just den som jag arbetade med i förra terminens gestaltningsprojekt. Den var en utgångspunkt för tankar om normer och värderingar i samhället. Typ: vad händer om man placerar ett heterosexuellt par på toppen, eller en penis och vart i trappan hamnar då en ensamstående lesbisk mamma? Inte så krångligt, men det var svårt att höra vad hon sa p.g.a. eländigt ljud. Synd att hon inte jobbat mer med sin presentation. Bilderna hade väldigt låg upplösning. Hon visade exempel på konst och aktioner i ämnet utan att skriva ut namnen på konstnärerna. Dumt. Men det var kul när hon ursäktade en av sina mycket svaga och otydliga teckningar med att den var gjord med musen.

Klasskamrat L berättade i somras om hur homosexualitetens ”värdetrappa” ser ut. Där tronar glitterbögen – divan – på toppen och den bisexuella kvinnan längst ner (eftersom hon inte är riktigt trovärdig och dessutom velig när hon inte vågat ta ställning). Jag ser framför mig Prideparaden med de glittriga kvinnomännen i front tronande på svulstiga ekipage medan de grådaskiga bisexuella kvinnorna tassar längst bak till fots i glesa skurar.

FREDAG



Har kommit in i den ångestfyllda förvirringen igen. Var är min fråga? Ämne för examen? Försöker formulera mig hemma hos familjen för att få lite hjälp. Tänker tillbaka på allt vi gjort på vår fina lilla lärarutbildning här på HDK. Jag har upptäckt en ny värld! Den är där ute. Den publika platsen. Men inte minst ickeplatsen, No - space, är en diamant. Jag har ju förstått att de platser jag oftast undviker för att de är övergivna och skumma egentligen är rum för möjlig kunskap. Att stadens arkitektoniska evolutionshistoria kan studeras i dessa ”inbetween – spaces”. Att dessa platser rymmer möjligheter för nytänkande, andlighet och konstnärliga upplevelser. Användbara verktyg för främjandet av demokratiskt medvetna medborgare. Därför också användbart för mig som lärare.

Jag vill gå vidare med det. Tror det är här mitt examensprojekt kommer att ligga. I kretsen av makten, demokratin och estetiken. Att konsten är ett medel för dessa ikoniska ämnen. Tänker att när man som lärare har den ödmjuka ambitionen att upplysa barnen om vad konstnärlig verksamhet är eller kan vara, måste man försöka skapa rum för diskussioner om bildvärlden runt oss. Tv, internet, reklam, stadsmiljö mm. Vad är det för bilder vi omges av och varför. Enligt Boudrillard – fransk sociolog och filosof (1925 – 2007) är konsten liksom de flesta fenomen i vår moderna värld en simulation, en hyperrealitet. Ända sedan modernismens intåg har konst handlat om representation. En föreställning om något inte direkt avbildat. Fram till slutet av 1800 – talet var konst något man lärde sig av en diplomerad mästare eller på en konstakademi . Det var en serie regler, konventioner och förväntningar passande för en guldram. Hyllningar till samhällets olika institutioner som kyrka, stat och kungamakt. Från renässansen och framåt ville även det framväxande borgerskapet föreviga sina bragder och ekonomiska framgångar på det sätt som tidigare var vikt endast för kungamakten. (jfr. John Berger) Hur som helst. Fram till slutet av 1800-talet var konsten representerande. 1900 – talets efterföljande modernism handlar om ett förflyttande av fokus. Sättet att betrakta. Ett målat konstverk var inte längre klart och formulerat i höjd med dukens yta utan en serie färger och kompositioner på väg att bearbetas i betraktarens öga. Konsten blev en sinnesupplevelse och en intellektuell utmaning. När motivet inte längre var realistiskt, sökte den representera en känsla eller upplevelse.
Boudrillard talar alltså om konsten som simulerad. Och när den inte längre har en kropp eller är definierad, finns den över allt. Enligt årets Göteborgsbiennals undervisningsmaterial ”Se Mera” är alltså frågan om konstens existens, eller svaret på frågan om vad konst är, att det sitter i betraktarens öga. Konsten finns där om vi ser konst. Har konsten någon uppgift i dag? Jag tror den kan ha det. Förutom att i dag vara ett handelsföremål för ett fåtal på dyra auktioner, är konsten en plats för demokratisk verksamhet. Den är en av få platser där du har möjlighet att utrycka dig fritt. Med andra ord, en politisk arena. Anna Odell är ett talande exempel. Kanske mest talande för vilken makt till diskussion en konstnär kan ha. Genom Odells verk har jag också insett vilken makt psykiatrin har. En makt som övergår personlig integritet och myndighet mm. Jag tror inte ett ögonblick på att Odell kunde ha visat på det övergrepp hon tyckte sig bli utsatt för genom det parlamentariska systemet.

Politiken är en illusion, konsten finns inte längre, konsten har blivit politik.

Därför är det inte särskilt intressant för dagens liberala politiker att underhålla konst eller kultur med politiska ambitioner. Vem vill betala för att bli avslöjad som en bluff? En simulation, för att tala i Boudrillards termer.