Vi skall hitta en icke-plats, inbetween space, någon stans i Göteborg som vi skall arbeta med. Känslomässigt men inte fysiskt.
The imbetween-space är för mig en liten viadukt, en undergång, vid huset där jag bor.
En av lamporna där som jag aldrig sett lysa (1)
Uppgång andra sidan från mig riktning syd (2)
Samma uppgångs trappa som mynnar ut i cykelbanan (3)
Vy trafikmaskin Oscarsleden med korsning Djurgårdsgatan.
Vy från trappan till viaduktnedgång riktning mot Sjöfartsmuseet och parkering
Det är en mystisk liten undergång ( under Djurgårdsgatan) som inte har någon riktig mission. För att komma över gatan kan man lika gärna gå över korsningen ovanför tunneln. När vi flyttade till huset för drygt sex år sedan mynnade tunneln ut i en trappa upp i ett buskage (2). Där fanns en dold stig intill husväggen i riktning Kommendörs gatan. Här kissade gästerna från kvarterskrogen intill, alternativt dumpade grejer oc h gamla cyklar. Jag sprang där tidiga mornar för att komma till spårvagnshållplatsen på Kaptensgatan. Det var då och enda gången som jag träffade på någon där. Belysningen (1) i har aldrig fungerat i tunneln men jag lade märke till att där fanns något okänt och ganska stort föremål. När jag kom närmare såg jag att det låg en hoprullad matta lite på tvären ut från ena väggen och just när jag passerade stack det upp ett mörkt och rufsigt huvud. Jag skrek till och mannen med de uppspärrade ögonen gav också till ett förskräckt skri. Det var tydligen hans sovrum jag klampat in i. Jag ökade, kan man säga. Okej, för mig var det än tydligare att den här passagen under Djurgårdsgatan var en glömd/gömd plats.
För ett par år sedan anlades en cykel- och gångbana förbi på nersidan huset och buskaget jämnades marken men har växt upp igen. Trappan mynnar nu upp i cykelbanan (3).
Vy ovanför trafikmaskinen som anlagts för Stenabåtarnas trafik. Min lilla viadukt går alltså under den (längst till vänster).
Vy (gamla) huvudingång till Sjöfartsmuseet. (Jag bor i huset till höger i bild med ingång här.)
Ädre foto från platsen innan Stena Line anlade sin färgetrafik (och trafikmaskin) nedanför.
Plats finns alltså, handlingen är ännu inte utformad...
För den som orkat läsa ända hit, kommer nu några tankar från förra veckan. Grattis!
Vecka 39, Tankar om identitet och veckans ord: Gentrifiering.
Senare tillägg här är måndagens (28:e) film om den japanske modeskaparen Yamamoto.
Tänker på Joakim Forsemalm och hans förklarade kärlek för ”de små detaljerna”. Tänker på nödvändigheten av den andres perspektiv. Den andre i betydelsen av en icke direkt ekonomiskt produktiv samhällsmedborgare. I Tokyo, där den andres utrymme är minimal och kanske endast akseptabel om man är en pliktuppfyllande och ödmjuk hemmafru, barn eller pensionär är existensiella frågor farliga. Klasskamrat Camilla berättade om en föreläsning hon just varit på som behandlade den japanska storstadskulturens frånvaro av andra livsvärden än den som konsument. Detta har lett till utveckling av de de sekter som genom terroraktioner sökt förinta hela det existerande samhället. Endast sektens medlemmar skulle överleva för att kunna bygga upp en ny och bättre värld.
Den i Paris verkande modedesignern Yamamoto (bördig från Tokyo), vill genom sin design ge kvinnor möjliget att välja ett bekvämt och snällt klädalternativ. Ett skydd mot den manliga världen och dess önskningar eller krav. Inspiration hämtar han från foton på tidiga industrisamhällets människor och de kläder de bar. Yamamoto menar att dessa människor fyllde kläderna med sin identitet, ofta yrkesidentitet. Modernare kläder (tror han syftar till efter 1945) är menade att istället ge bäraren önskad identitet. Det är en dåligt fungerande illusion menade åldrande modedesignern. Jag kan undra hur det känns att se de stackars magra klädhängarna som svassar fram i hans kläder på catwalken?
Vikten av identitet. Något jag tolkar som respekten för den andre.
Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund går i DN debatt till angrepp mot "den radikala eliten" som han menar har blivit den radikala överheten och som föraktar vanligt folk.
Vanligt folk?
I Danmark skrev Rune Lyckeberg 2008 boken: Kampen om sanningarna, som handlar om de motsättningar som eg. låg bakom Danmarks regimskifte. Författaren menar att det handlar om ett kulturkrig. En önskan att förgöra en vänsterorienterad kulturelit som efter 2:a världskriget tagit den s k verkligheten som gisslan med intentionen att upplysa och skapa demokratiska medborgare.
Verkligheten?
Jag tänker på kultur, detta den burgne gärna vill omges av och vara i, men gärna inte betala för. Konsten och de kanske kaotiska energier som föregår denna manifestering skall helst inte ta någon plats. Etnologen Forsemalm försöker sätta fingret på vikten av att verka i det lilla. Annars den oundvikliga gentrifieringen. Kulturens kosmopolitiska energier som drar till sig de välbesuttna och urbana lägenhetsköparna och därmed – paradoxalt nog – eliminerar möjligheten för områdets fortsatta kulturklimat. Konstnärer, hantverkare, kreatörer, skapare och givare vars ekonomiska gränser då snabbt överskrids med ökade hyror. Men måste det vara snaskig porr och utnytjande av kvinnor som skall ge den lokala kulturen en chans? Helgas medlen av dessa ändamål?
http://www.gt.se/nyheter/1.1089325/porren-ar-nyttig-for-langgatorna
