Bakfjord, några mil från Nordkap.

Identitet

Vem är vi, hur är vi den vi är? Hur blir vi den vi är? Kan jag påverka bilden av mig? Jag antar att jag har en bild av mig själv som på något sätt sipprar ut i mötet med andra. Men hur mycket av min egen idé om mig själv kan andra uppfatta? Om jag inte har någon särskild idé om mig själv utan bara är, vem beskriver mig då?
Jag läser om 2009 års nobelpristagare Herta Müller och hennes kamp för att bevara sin identitet eller kanske mer att få vara den som själv skapar sin identitet. Den kampen för hon mot det gamla hemlandet Rumäniens underrättelsetjänst Securitate.

(Nedan föjljer ett utdrag ur en artikel skriven av Müller för tyska Die Zeit och publiserad i DN i förbindelse med nobelpriset.)

Attrappen och dess egna vägar

I min personakt är jag två olika personer. Den ena heter ”Cristina”, är statsfiende och bekämpas. För att kompromettera denna ”Cristina” producerades i förfalskningsverkstaden hos avdelning D (Desinformation) en attrapp med alla tillbehör som skadar mig mest – systemtrogen kommunist, skrupelfri agent.

Vart jag än kom tvingades jag att leva med denna attrapp. Den förföljde mig inte bara, utan skickades ibland i väg innan jag kom i väg. Trots att jag från början och alltid skrivit mot diktaturen går den här attrappen sina egna vägar. Den har gjort sig självständig. Trots att diktaturen är passé sedan 20 år svävar den här attrappen fritt omkring.

För hur länge?

Herta Müller/Översättning: Björn Sandmark
http://www.dn.se/dnbok/herta-muller-1.971397


2009 tilldelas Herta Müller Nobelpriset i litteratur med motiveringen att hon ”med poesins förtätning och prosans saklighet tecknar hemlöshetens landskap. Hon är den tolfte kvinnan som tilldelas Nobelpriset i litteratur.

Simulacra överallt

Jean Baudrillard 1929 - 2007

Jag har svårt att slita mig från Jean Baudrillard. Hans tankar har en hypnotisk verkan. Det är svårt att förstå hans språk, samtidigt som jag tror att jag vet vad det handlar om. Första raderna i Baudrillards bok Simulacra and Simulation (tidigt 80-tal) lyder: ” The simulacrum is never what hides the truth - it is truth that hides the fact that there is none.
The simulacrum is true.
-Ecclesiastes." Enligt min översättning skulle det betyda att Simulacrum inte döljer någon sanning utan att det är sanningen som döljer att det inte finns någon [sanning]. Simulacrum är sann. Jag kan förstå det, därför att jag själv inte tror på någon egentlig sanning. Att idén om att det skulle finnas någon sanning förvirrar och missleder människan att inse sanningen; att det inte finns någon. Idén om sanning är viktig för de som har makten i världen, politiker, presidenter och finansmarknader. Det är sanningen som är insatsen i det stora maktspelet. Utan sanning hade de inget att bestämma över. Om människorna verkligen skulle förstå att sanningen är något man själv skapar genom att tro – ungefär som när man bygger interaktiva världar på internet – skulle de som styr vara överflödiga. Vad eller vem är då Ecclesiastes? Efter en titt i NE förstår jag att det kan vara boken Predikaren i gamla testamentet. Simulacrum är latin och står för beläte, gudabild, skenbild m.m. (Salenius, A. G. G. Latinsk – svensk ordbok 1920, Stockholm: Aktiebolaget Hiertas Bokförlag.) Enligt NE: simulacrum [simju'leikrəm] subst. /plur. simulacra/ imitation; falsk bild, skenbild. (http://www.ne.se/sok/Simulacrum?type=NE) I Svensk Uppslagsbok (1953) står också ordet i betydelsen skenmanöver. Jag slår upp predikaren i Bibeln men kan inte hitta just Baudrillards passage. Men min bibel är på svenska, kanske ett problem här… Jag hittar flera träffar av ordet Simulacra i den franska filosofiska litteraturen och bl. a. en fransk diktsamling från 20-talet med denna titel. En annan som använt sig av ordet är Karl Marx. Han har skrivit om hur människans fokus på varan ger den status som gåtfull fetisch. (Bildanalys s.330)
Baudrillard tar alltså upp en tråd som påbörjats sedan länge och knyter an till modern tid. Ordet skenbild leder osökt till Platons beskrivning av världen. En grotta där människor sitter fjättrade i bojor vända mot en vägg där vi genom eldens sken ser skuggor av den riktiga (sanna) världen utanför grottan. Men ur stånd att vända oss mot det som är äkta tolkar vi skuggspelet på väggen för den riktiga världen. Denna historia ligger också tillgrund för filmen Matirix från 1999, där huvudrollsinnehavaren lyckas vakna upp ur det dvalliknande tillståndet han är fången i för att se världen som den verkligen är. Innan han vaknar kan man se hur han ur sin hylla tar fram Baudrillards bok Simulacra and Simulations.



I Matrix har den fiktiva drömvärlden blivit ett med riktiga världen genom något som kan tolkas som datorkoder genererade av de robotar som tagit över världen. De nedsövda människorna är fångna i en drömd värld där denna genom datorkoder genererade värld ses som den sanna världen. Baudrillard gillade inte Matrix. (The Conspiracy of Art) Den handlar trots allt om att rädda den sanna världen och ge den tillbaka till människan. Enligt Baudrillard finns inte den sanna världen mer än som ett antal modeller, överenskommelser och nostalgi. ”It is truth that hides the fact that there is none.”


En drömvärld?

NegoSado says

Detta är en av de viktigaste tingen: "...this catastrophe is neutralized by repeating it over and over again." Att repetera bilder, berättelser osv neutraliserar affekten de har på människan.

Jag tror på under!

Tanz der Mussoloini

Deutch Amerikanische Freundshaft

Så bra! Det är något med att få lik att dansa. Dance macabre. T.e.x denna fina efterdödensång:

Uppåt bakåt inåt

En stor del av mig finns här! I fiskaren, fisken och språket. Jag ror inåt med kraftiga tag...


(fiskaren i mig)


(språket i mig)