1. Da pleis - El sitio - the spot - der platz

Det offentliga rummet som klassrum.

Vi skall hitta en icke-plats, inbetween space, någon stans i Göteborg som vi skall arbeta med. Känslomässigt men inte fysiskt.


The imbetween-space är för mig en liten viadukt, en undergång, vid huset där jag bor.


En av lamporna där som jag aldrig sett lysa (1)


Uppgång andra sidan från mig riktning syd (2)


Samma uppgångs trappa som mynnar ut i cykelbanan (3)


Vy trafikmaskin Oscarsleden med korsning Djurgårdsgatan.


Vy från trappan till viaduktnedgång riktning mot Sjöfartsmuseet och parkering

Det är en mystisk liten undergång ( under Djurgårdsgatan) som inte har någon riktig mission. För att komma över gatan kan man lika gärna gå över korsningen ovanför tunneln. När vi flyttade till huset för drygt sex år sedan mynnade tunneln ut i en trappa upp i ett buskage (2). Där fanns en dold stig intill husväggen i riktning Kommendörs gatan. Här kissade gästerna från kvarterskrogen intill, alternativt dumpade grejer oc h gamla cyklar. Jag sprang där tidiga mornar för att komma till spårvagnshållplatsen på Kaptensgatan. Det var då och enda gången som jag träffade på någon där. Belysningen (1) i har aldrig fungerat i tunneln men jag lade märke till att där fanns något okänt och ganska stort föremål. När jag kom närmare såg jag att det låg en hoprullad matta lite på tvären ut från ena väggen och just när jag passerade stack det upp ett mörkt och rufsigt huvud. Jag skrek till och mannen med de uppspärrade ögonen gav också till ett förskräckt skri. Det var tydligen hans sovrum jag klampat in i. Jag ökade, kan man säga. Okej, för mig var det än tydligare att den här passagen under Djurgårdsgatan var en glömd/gömd plats.
För ett par år sedan anlades en cykel- och gångbana förbi på nersidan huset och buskaget jämnades marken men har växt upp igen. Trappan mynnar nu upp i cykelbanan (3).


Vy ovanför trafikmaskinen som anlagts för Stenabåtarnas trafik. Min lilla viadukt går alltså under den (längst till vänster).


Vy (gamla) huvudingång till Sjöfartsmuseet. (Jag bor i huset till höger i bild med ingång här.)


Ädre foto från platsen innan Stena Line anlade sin färgetrafik (och trafikmaskin) nedanför.

Plats finns alltså, handlingen är ännu inte utformad...

För den som orkat läsa ända hit, kommer nu några tankar från förra veckan. Grattis!

Vecka 39, Tankar om identitet och veckans ord: Gentrifiering.
Senare tillägg här är måndagens (28:e) film om den japanske modeskaparen Yamamoto.

Tänker på Joakim Forsemalm och hans förklarade kärlek för ”de små detaljerna”. Tänker på nödvändigheten av den andres perspektiv. Den andre i betydelsen av en icke direkt ekonomiskt produktiv samhällsmedborgare. I Tokyo, där den andres utrymme är minimal och kanske endast akseptabel om man är en pliktuppfyllande och ödmjuk hemmafru, barn eller pensionär är existensiella frågor farliga. Klasskamrat Camilla berättade om en föreläsning hon just varit på som behandlade den japanska storstadskulturens frånvaro av andra livsvärden än den som konsument. Detta har lett till utveckling av de de sekter som genom terroraktioner sökt förinta hela det existerande samhället. Endast sektens medlemmar skulle överleva för att kunna bygga upp en ny och bättre värld.

Den i Paris verkande modedesignern Yamamoto (bördig från Tokyo), vill genom sin design ge kvinnor möjliget att välja ett bekvämt och snällt klädalternativ. Ett skydd mot den manliga världen och dess önskningar eller krav. Inspiration hämtar han från foton på tidiga industrisamhällets människor och de kläder de bar. Yamamoto menar att dessa människor fyllde kläderna med sin identitet, ofta yrkesidentitet. Modernare kläder (tror han syftar till efter 1945) är menade att istället ge bäraren önskad identitet. Det är en dåligt fungerande illusion menade åldrande modedesignern. Jag kan undra hur det känns att se de stackars magra klädhängarna som svassar fram i hans kläder på catwalken?

Vikten av identitet. Något jag tolkar som respekten för den andre.

Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund går i DN debatt till angrepp mot "den radikala eliten" som han menar har blivit den radikala överheten och som föraktar vanligt folk.

Vanligt folk?

I Danmark skrev Rune Lyckeberg 2008 boken: Kampen om sanningarna, som handlar om de motsättningar som eg. låg bakom Danmarks regimskifte. Författaren menar att det handlar om ett kulturkrig. En önskan att förgöra en vänsterorienterad kulturelit som efter 2:a världskriget tagit den s k verkligheten som gisslan med intentionen att upplysa och skapa demokratiska medborgare.

Verkligheten?

Jag tänker på kultur, detta den burgne gärna vill omges av och vara i, men gärna inte betala för. Konsten och de kanske kaotiska energier som föregår denna manifestering skall helst inte ta någon plats. Etnologen Forsemalm försöker sätta fingret på vikten av att verka i det lilla. Annars den oundvikliga gentrifieringen. Kulturens kosmopolitiska energier som drar till sig de välbesuttna och urbana lägenhetsköparna och därmed – paradoxalt nog – eliminerar möjligheten för områdets fortsatta kulturklimat. Konstnärer, hantverkare, kreatörer, skapare och givare vars ekonomiska gränser då snabbt överskrids med ökade hyror. Men måste det vara snaskig porr och utnytjande av kvinnor som skall ge den lokala kulturen en chans? Helgas medlen av dessa ändamål?
http://www.gt.se/nyheter/1.1089325/porren-ar-nyttig-for-langgatorna

Spelets regler

Kunskapens väg

Überblogg

Nu gäller att ordna upp i rotsystemet!

"Jobba så intensivt med bygget att du inte är kontaktbar."

Detta var mitt kort. Jag såg det som en personlig affär. Att vara kontaktbar är väl en fråga om mer eller mindre social respons. Det hade varit lättast att göra mig totalt oanträffbar. Noll kommunikation. Inte en bokstav på bloggen.
Men jag vet att det inte hade fungerat för mig. Om jag inte kommunicerar med omvärlden, en tänkt eller högst reell, går jag lätt vilse. Det är som om själva arbetet med att formulera mina idéer eller tankar till en tänkt samtalspartner leder mig framåt. Allra bäst är det att få träffas och prata med folk på det gamla analoga sättet; live.

Mitt kort fick i stället bli en bild för en företeelse; den upptagna tänkaren. Filosofen. Konstruktören av nya (förhoppningsvis) sammanhang och/eller vägar.

Mitt första intresse låg i spelkortens/rollkortens möjlighet att påverka det sociala spelet runt oss. Kan jag vidareutveckla detta? Hur använder jag det som estetlärare? Jag tänker på Gunilla Granaths föreläsning, bl. a. om den dolda sociala strukturen i klassrummet. Elevernas nästan omedvetet axepterade ”hov” med kejsare och lakejer, och att när hon tog upp detta med dem, var det i det närmaste en förlösande och kanske upplösande faktor. De blev medvetna om spelet och kunde därför medvetet ta ställning till det. Kanske ”rollkort” skulle kunna vara en genväg till elevers uppmärksammande av sin och andras roller? Det pågående spelet...

På nätet hittar jag texter om den ”lekande människan”, ”Homo Ludens”. Det är titeln på en bok av Johan Huizinga från 1938. Enligt Wikipedia en studie över lekens roll i kulturen. (http://sv.wikipedia.org/wiki/Johan_Huizinga) I SVD skriver idéhistorikern Thorbjörn Gustavsson Chorell om Huizingas och efterföljande författares olika teorier om vikten av människans spel/lek för ett civiliserat samhällsbygge eller bara för sin egen skull i en värld av ändlöst föreställande. Det intressanta här, tycker jag, är att leken förs fram som en mycket seriös och avgörande faktor i människans världsbildning. (http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/artikel_165077.svd)


Ager Jorn: Brev till min son (1956-57)

Från Huizinga leder vägen till konstgruppen CoBrA och Situationisterna (bildades i Paris 1957 av Guy Deborg). Det är bl. a. dansken Asger Jorn m fl som i slutet av 50-talet inspireras av "Homo Ludens" texter om leken som kulturbärare. Jorns broder Jörgen Nash startar en dansk avdelning av Situationisterna och myntar begreppet "babyism". Det handlar om en av teknologi och underhållningsindustri omyndiggjord medborgare där arbetet stulit dennes skaparlust och fantasi. Han/hon är slav under konsumtion och lättillgänglig massproducerad kultur. Receptet är att på olika sätt nedbryta de samhälleliga institutionernas styre och att föra konst och kultur direkt ut till folket genom exempelvis happenings (kan ses som en konstnärlig handling där publiken deltar och där muren mellan publik och konstnär är riven). Situationistiska slagord myntades: FRIGÖR ERA PASSIONER, ARBETA ALDRIG, LEV UTAN DÖD TID. (http://www.yelah.net/articles/ludens), (http://sv.wikipedia.org/wiki/Situationisterna).


Guy Deborgs bok: Skådespelarsamhället (-60 tal)

Situationisterna har inspirerat moderna rörelser som Reclaime the Streets där människor försöker påverka samhället genom olika utomparlamentariska handlingar, ibland kallade direktaktioner. Jag tänker på Anna Carlsons konstnärsskap, de gruppövningar hon gjorde med oss och hur hon fick oss att inta det offentliga rummet. Vår klasskamrat F tog sig an stadens skyltar, något som kändes lite förbjudet och direkt kommunicerande på ett spännande sätt. Skyltar är ju samhälleliga pekpinnar eller spelregler. Youtube är ju annars en direktkälla för folkets röst och en motvikt till en institution som SVT. De försöker ju alltid hypa sina egna sändningar genom att publicera stora publiksiffror eller påstå att det har varit tittarsuccé. Mer intressant är det ju då att se besökssiffrorna på youtubes upplagda filer. Bara för att det handlar om lust och inte direkt ekonomiska vinstintressen eller någon dold politisk agenda!

Jag läser Cars bok och tycker att han ger ett bra spelverktyg. Han bygger en typ av karta runt människans sociala spel. Men han upprepar sig något och jag känner att jag skulle behöva förtydliga hans teorier för mig själv. Försöker spalta upp hans text i stolpar och försöker göra mindmaps över hans spelvärld. Det hela blir en bild av polarisering. Två vägar. Två världar förståss. En ändlig och en oändlig. Spel mot ett mål och/eller lek utan mål.





Till näst sista handledningen har jag fortfarande tänkt mig att försöka få ihop till någon form av lektion i ämnet Spelets regler. Jag är inne på att använda mig av mina kunskaper i konstvetenskap och med hjälp av den moderna konstens intåg visa på de olika "ismernas" samband med förändringar i samhälle, vetenskap och andliga frågor. Exempelvis Picassos kubism i "Flickorna från Avignon" där man ser den västliga världens upptäckt av den afrikanska maskkulturen men kanske också ett porträtt av en förändrad kvinnobild. Den moderna kvinnan, en främmande, hotfull och mer maktfullkomlig varelse. (http://images.google.se/images?hl=sv&um=1&sa=3&q=Picasso&btnG=Sök+bilder) Det finns mycket att hämta i exempelvis genusfrågor i den moderna konsthistorien. Men till sista handledningen börjar jag inse att jag inte kommer att hinna. Klasskamrat L hade planer om någon form av kollage och jag kände att det skulle vara en möjlighet också för mig. Det kommer att bli ett digitalt kollage med hjälp av fotoshop. Framvisningsform inte bestämd. Där står jag nu.

Kära kamrater!

Ville bara säga att jag lever! Har fått en ny mobil, men inte lyckats lista ut hur jag skall få över foton till datorn än.
Det är bra att träffas live. Att få uttrycka sig mano a mano. Även om en av oss blev ledsen och gick. Det är ok för mig. Jag lägger ingen värdering i det. Jag är tillgänglig för uppföljande samtal i ämnet. Iaf kul och intressant att ta del av allas funderingar och erfarenheter so far.
Vet inte om jag kommer att lyckas med min ansats till lektionsförslag. Kanske något att jobba mer med framöver. Känner mig just nu väldigt sugen på att göra en gestaltning på tema kollage. Blev inspirerad av L! Det skulle kunna vara en visualisering av min kurs och de tankar jag fått och bearbetat under sommaren. Likt en humlas flykt över kunskapens ändlösa ängder. Surrealism kanske:)


Ses i morgon!

Till S

Vågorna tror jag är ett resultat av vår atmosfäriska tröghet. Densiteten i tingen gör att rörelse endast kan skapas under ett ganska högt tryck. Energin måste upp i en sådan svängning att när väl rörelsen kommer igång är den svår att kontrollera.

Konst är ju för oss att få något att se lätt ut. Det är imponerande. Som i drömmen.

Holliday on ice.

En massa babbel som eg handlar om att jag vill bli färdig!

Nej! Jag blir inte färdig. Men jag har en djup önskan om att bli klar. Komma till punkt. Runda av.
Jag tror jag börjar fatta. Att det är som terapi, det ändliga. Det ändliga spelets terapi.
Det är skönt att läsa böcker och se filmer med tydliga berättelser och tidslinjer. Typ; Det var en gång /.../ Snipp snapp snut så var sagan slut! Godnatt, sov gott! Grande finale! Vad är skönare än en storartad sorti! En klargörande epilog! Vem vill bli lämnad i sticket?
Jag kommer kanske aldrig förstå meningen med mitt liv, men jag kan låna historier om andras.

Vad jag gjort sedan sist? Nu skall ni höra:
Den lilla delen av familjen, utan den stora systern, har varit i Norge. Pappa hade fått gips på foten efter att ha halkat på rälsen till båtupptaget. Han driver en liten båtmarina. Den 66 år gamle mannen kastade sig bakåt i vattnet när en stadig järnbalk slog ner mot honom. Så det var "bara" foten som kom i kläm. Jag är glad som har en pappa i livet faktiskt. Iaf hans fru - medhjäpare till pappa - fick mycket att göra med båtar och gäster och gästtoaletter å allt, så vi ställde oss i köket. Lite bad och fiske hann vi med. Och vin. Och så har jag klippt mig! Kort! Sant!

Nu svar till min handledare S. När det gäller Situatuionisterna (se förra bloggen), förstår jag det som ett försök till en "väckelserörelse". De ville väcka människorna från det transliknande konsumtionstillståndet som redan rådde då på slutet av 50-talet. Ge människan lust att själv vara medskapande och deltagande i samhället. (Nedan utdrag ur Wikipedia.)

"De var starkt kritiska mot det alltmer konformistiska och tomma konsumtionssamhället som de ansåg växte fram. Guy Debords (rörelsens grundare) bok "La Société du Spectacle" som i svensk översättning heter "Skådespelssamhället" anses vara en huvudkatalysator rent ideologiskt till Majrevolten 1968 i Paris.[1] Boken borrar djupare i kapitalismens anatomi än t.o.m. Marx. Massalienationens varuskådespel kan bara brytas av den sociala revolutionen, men nya subversiva tekniker som dérive (undersökande stadsvandring med fokus på miljöns känslomässiga inverkan) och détournement (subversiv omkastning av mening och symbolik i t.ex reklambudskap) måste till. Vardagslivet, inte institutionerna, är utgångspunkten för denna omvälvning." (http://sv.wikipedia.org/wiki/Guy_Debord) "År 1988 publicerades Debords bok Kommentarer till Skådespelssamhället. Mycket av tron på en förändring av samhället har bytts ut mot ett konstaterande av samhället och den massmediala kapitalismen. Debord menar i denna bok att det diffusa skådespelet som utmärker samhället idag har övergått i ett totalt skådespelssamhälle." (http://sv.wikipedia.org/wiki/Situationisterna)

Jag vet inte riktigt hur man överför lusten till uppvaknande i skolan. Alla kanske är nöjda med sin roll? Gunilla Granath menade ju i sin föreläsning att många elever spelar med i spelet (läs "hovet") utan att kanske förstå sin roll och vad det eg. betyder. När vi i början av sommarkursen fick spelkorten, uppfattade jag dessa som just ett undersökande av deltagarnas roller. Också ett sätt att medvetandegöra. Tror iaf att man som lärare skulle kunna ta upp ämnet till diskussion och titta på eventuell konst eller film från tiden. Situationisterna har trots allt influerat "Reclaim the streets" m fl. mer moderna utomparlamentara rörelser. Solidaritet är väl den svåra nöten. Vem vill vara solidarisk, och med vem? (Upphovsmakaren Debord själv blev tillsist alkis och tog sitt liv. Ensam och förbittrad som det står i sagorna.)

Jag läser och funderar över strukturer. Gamla och nya. Carse delar världen i två strukturer; en ändlig och en oändlig. Den ändliga är samhället vi lever i. Men vår kultur är oändlig. Den kan inte tidbegränsas. Det som fångas i tid och rum är begränsat. Ett gammalt manus. Efter konstens alla regler (som man säger). Kulturen, skriver Carse, bildas av avvikelser! Variationer. Kultur är ouppreplig. En pågående kamp.





Under arbetet med de här tankekartorna hittade jag en rolig länk från wikipedia till en typ av automatisk mindmapping. Kolla:http://www.wikimindmap.org/


Platon, en finit gubbe.

Allt snack om finit och infinit fick mig igen att tänka på den gamle greken Platon. Han har ju i allra högsta grad påverkat vår kultur och inte minst, tycker jag, nedvärderat konsten. Platon gillade inte alls det föränderliga.

Konsten
Platons konstsyn representerar en argumentation som än i dag förekommer. För honom var konstverket endast imitation av ett objekt i sinnevärlden som i sin tur var en imitation av idévärlden, vilket gjorde att konstverket hamnade lägre i rang. Tillika ansåg Platon att konsten hade en skadlig inverkan på dess åhörare, och om till exempel en publik bejakade en pjäs som innehöll ett lustmord fanns det således risk att publiken fördärvades moraliskt.

I Platons världsbild har tanken på en idévärld en central roll. Idévärlden är enligt Platon den sanna verkligheten och sinnevärlden, alltså den värld människan kan uppfatta med våra sinnen, är bara är en skugga eller en blek kopia av idévärlden.
Idévärlden kan exemplifieras i att alla vet hur en cirkel ser ut, men att en handritad cirkel aldrig kan bli helt perfekt, detta kan bara inträffa i idévärlden, och den handritade cirkeln blir bara en kopia av idévärldens perfekta cirkel. Platons syn på idévärlden presenterar han i verket Politeia där han förklarar idévärlden genom den kända grottliknelsen.

Se mer utförligt i länken:
(http://sv.wikipedia.org/wiki/Idévärld)

Nedan sinnevärldens cirkel, alltså den cirkel jag ritat själv. Ett exempel på att jag befinner mig i den imperfekta världen enligt Platon. Infinit alltså.



Idévärldens cirkel, en perfekt cirkel med hjälp av datorns ritprogram. Är jag i den perfekta världen nu? Finit?


(http://sv.wikipedia.org/wiki/Platon#Filosofi)

Såg en fin dokumentär på tvåan söndag kväll. Den om Ambres. Eller Sture. Den gamle egyptiern som tar snickaren i besittning säger: ditt liv är ett i raden av smultron på ryttarens strå. Känner mig hedrad.
Ambres kommer i repris. http://svtplay.se/v/1554645/dokumentar/ambres

En varm hjärna vaknar upp - del 2

Det livsånga lärandet, den livslånga leken. Får jag leka? Play, play, playgirl!
Har fått nys på SITUATIONISTERNA (1957)! En rörelse som var inspirerade av Dada, surrealism och Lettrism.
"Situationisterna ville ha en annorlunda revolution: de ville hitta tillbaka till fantasin och den konstnärliga kreativiteten. Poesi och konst skulle skapas av alla. Nu räcker det! utropade de. Åt helvete med arbete, åt helvete med tråkigheten! Skapa och konstruera en evig fest!"..."FRIGÖR ERA PASSIONER, ARBETA ALDRIG, LEV UTAN DÖD TID."(Texter hämtade från http://www.yelah.net/articles/ludens) Kan det bli bättre!

Homo Ludens!