Var är konflikten? Är den inte lite som gränsen, vårt förra tema, lite undflyende och samtidigt överallt? Om jag känner att det skulle vara en konflikt på gång, var finns då den? Hos den andre, eller hos mig eller är den vår tillsammans?
I uppslagsboken på ordet konflikt, står det något om att ”häftigt sammanstöta”. Brutalt alltså, det är ju sådant man hör på nyheterna när det händer grejer i oroliga delar av världen; ”Häftiga sammanstötningar inträffade i dag ...” Den typen av konflikter har vi ju som känt inte i Sverige. Eller? Vill nog påstå att vi har det, i en del klassrum på grundskolan. Ångande frustrationer som övergår i fysiska utspel. Inga direkta sammanstötningar kanske, mer som hjälplösa slag i luften. Förvirrade barn med alltings mening som återkommande mantra.
Jag upplever att de som är äldre, på gymnasienivå, också bär på frustrationer och inneboende konflikter, bara nu i en mer uppgiven passiv form. En form som tar sig uttryck i svårigheter till fokusering och verksamhetsförmåga. Jag har tolkat det som brist på motivation.
Lars Åke Kernell pratade på vårt fina seminarium om motivationen, som ett resultat av tydliga mål. Det låter klokt och rätt. Man kanske inte kan ha motivation om man saknar mål. Men vad skall unga människor ha för mål i dag? Formulerar skolan detta mål? Vad har skolan för mål mer än att visa på bra resultat i högsta möjliga antal elever med bra betyg?
Som lärare i estetik vill jag ge en ung människa möjlighet att skapa och uttrycka sina känslor och drömmar, vilket också måste innebära att jag ber dem blottlägga möjliga konflikter och rädslor. Allt sådant som bildar mänsklig kultur. Sådant som konsthallar och gallerier är fulla av, sådant som skriver konsthistoria, som fyller bildbanker och är källor till alla digitala bildvärldar, sådant som hänger på inredarens vägg i någon av alla dessa teveprogram eller sådant som ger rörliga bilder på bästa sändningstid eller på hyrfilmen m.m., m.m.
Det har vi gemensamt; förmågan att skapa, på vilket sätt det än måtte vara. Skapandekraften kan – med historiens goda minne – välta både det ena och andra lasset. Det finns makt i skapandekraft. Ett känt exempel är hur tyska ledare skapar bilder av sin nya nationalstat under 30-talet med tydliga hälsningar till romersk krigsromantik samtidigt som alla samtida konstbilder – i opposition till denna krigsromantik – bannlyses för landets folk. Intervjuade från denna tid säger att det kändes helt rätt och naturligt då! Vad vill dagens ledare med estetiken? Att vi skall konsumera den kanske. Men producera? Vara medskapande? (Medskapande blir rött i datorns wordprogram! Det finns tydligen inte ens med i datorns ordförråd!) Vår skolminister verkar inte se någon vikt alls i skolans estetiska verksamhet. Eller är det kanske just det han gör? Hade han inte ett förflutet i det militära? Är det någonstans man tar kulturens kraft på allvar är det ju inom det militära. Högt upp på prioriteringslistan – vid eventuell krigssituation o liknande – ligger kontroll av propagandaapparaten, dvs. media, TV och Radio.
Blogg nr 1
2 kommentarer:
Jag tycker din serie är helt bra. För visst känns det så ibland att skolan är precis sig lik. Metoden att lära ut är sig lik men innehållet förändras. Jag älskar filmen "Hets" den är jätterolig om man ser med ironiska ögon.Jag hoppas inte att man är den där läraren som fövandla till den där sadistiska människan som angriper elever med kränkningar allt för att visa vem som har makten i klassrummet. Hur som helst så är din seriestrip i världsklass.
Håller med Fredrik, din serie är grym! Du har en förmåga att uttrycka dig enkelt, fyndigt men ändå med "allvar". Förstår du hur jag menar lite? Det du gör liksom roar för stunden, samtidigt som det sätter sig och får en att tänka till. Sånt älskar jag!
Skicka en kommentar