Second day of Second Life...

DIGITAL MILJÖ. DEL 2


Okej tillbaka på banan - BB plattan, Sonia och jag. (står och spanar en stund)



Hjälp! Vet inte hur det gick till men jag har klätt av henne! Den stackars kvinnan! Hon kan ju inte hjälpa att hennes mamma är totalt nollad i den här världen.


Okej! Jag fick på henne kläder igen. Tight men praktiskt! Catsuite alltså.


Hittar flygknappen och lyfter upp Sonia till ett större perspektiv över stället. Var är vi? Verkar som om hela den här ön är en ingång till second life.


Kommer till ett café, tror jag. Blir bjuden av en Yogi att sitta ned. (Han får berätta hur jag gör för att sitta först.) Efter att ha introducerat oss frågar han om vi skall play a game? Vaddå game? säger jag.


Tror han försöker ragga upp mej! Nog dags att säga ajö för i dag. Sonias leaving the building.




Detta är alltså min andra dag i Second Life och jag har för första gången chattat med någon över nätet. Ja! jag vet att det låter mossigt, men har aldrig varit intresserad. Jag gillar att se de jag pratar med, på riktigt. I allafall veta vem de är. Väldigt konstigt att ha en ställföreträdare så här tycker jag.

Erfarenhet: Att vara virtuell kändes lite som att drömma. Men här är man kanske mer vaken i drömmen... Att befinna sig i den här världen kräver också kunskap om hur man styr sin kropp, och som nybörjare kände jag mig ganska begränsad. Att styra sin kropp har man ju redan lärt sig en gång, och det känns underligt att göra det igen. Antar att det kan vara nyttigt att observera den fysiska kroppen på nytt. Tänker också att det måste vara fantastiskt att besöka Second Life om man exempelvis är fysiskt begränsad i sin vardag. Även psykisk begränsning borde kunda finna sin frihet här. Det är ju inte alla som lever i ett samhälle där man får och har möjlighet att säga och tycka vad man vill. Second Life är antagligen perfekt för alla möjliga subkulturer och grupperingar. Jag kan bara ana...
Den ena kvinnan jag mötte kom från Indien. Det är första gången jag pratar med någon som är i Indien. Att träffa andra (även om de är representerade genom en alias/avatar) på det här direkta sättet, ger mig en unik möjlighet att kommunicera den s.k. andre, främlingen, okände. Jag tänker på Rasouls föreläsning om Interkulturell pedagogik och om den koloniala blicken; kommunikation med 1800 - talets museala blick, där jag är subjektet som tittar på de/det som är objektet. Second Life är en helt annan berättelse! För den som vågar/vill är detta en möjlighet för möte subjekt till subjekt. Man har alltså möjligheten att välja. Att möta det okända, eller gruppera sig med de man redan känner eller vet att man gillar.

(Till Mattias; Jag kom aldrig in på World of Warcraft på HDKs dator. Verkade som om programmet bråkade med datorn, den fick startas om flera gånger. Därefter var ikonen försvunnen. För mig blev det bara Second Life.)