Lana Turner

Frihet att uttrycka sig...

2010-03-14T00:20:00.002+01:00

Respekt till Lars Vilks! Han kämpar för rätten till frihet att uttrycka sig, och står på sig trots hot om döden. Han kämpar för min och allas rätt till det fria uttrycket och därför är hotet mot Vilks ett hot mot mig. Peter Englund säger det kort och enkelt: http://akademiblogg.wordpress.com/2010/03/10/hoten-mot-lars-vilks/

2010-02-22T15:40:00.001+01:00

Bakfjord, några mil från Nordkap.

Identitet

2010-02-21T09:05:00.006+01:00

Vem är vi, hur är vi den vi är? Hur blir vi den vi är? Kan jag påverka bilden av mig? Jag antar att jag har en bild av mig själv som på något sätt sipprar ut i mötet med andra. Men hur mycket av min egen idé om mig själv kan andra uppfatta? Om jag inte har någon särskild idé om mig själv utan bara är, vem beskriver mig då?
Jag läser om 2009 års nobelpristagare Herta Müller och hennes kamp för att bevara sin identitet eller kanske mer att få vara den som själv skapar sin identitet. Den kampen för hon mot det gamla hemlandet Rumäniens underrättelsetjänst Securitate.

(Nedan föjljer ett utdrag ur en artikel skriven av Müller för tyska Die Zeit och publiserad i DN i förbindelse med nobelpriset.)

Attrappen och dess egna vägar

I min personakt är jag två olika personer. Den ena heter ”Cristina”, är statsfiende och bekämpas. För att kompromettera denna ”Cristina” producerades i förfalskningsverkstaden hos avdelning D (Desinformation) en attrapp med alla tillbehör som skadar mig mest – systemtrogen kommunist, skrupelfri agent.

Vart jag än kom tvingades jag att leva med denna attrapp. Den förföljde mig inte bara, utan skickades ibland i väg innan jag kom i väg. Trots att jag från början och alltid skrivit mot diktaturen går den här attrappen sina egna vägar. Den har gjort sig självständig. Trots att diktaturen är passé sedan 20 år svävar den här attrappen fritt omkring.

För hur länge?

Herta Müller/Översättning: Björn Sandmark
http://www.dn.se/dnbok/herta-muller-1.971397

2009 tilldelas Herta Müller Nobelpriset i litteratur med motiveringen att hon ”med poesins förtätning och prosans saklighet tecknar hemlöshetens landskap. Hon är den tolfte kvinnan som tilldelas Nobelpriset i litteratur.

Simulacra överallt

2010-02-20T01:34:00.011+01:00

Jean Baudrillard 1929 - 2007

Jag har svårt att slita mig från Jean Baudrillard. Hans tankar har en hypnotisk verkan. Det är svårt att förstå hans språk, samtidigt som jag tror att jag vet vad det handlar om. Första raderna i Baudrillards bok Simulacra and Simulation (tidigt 80-tal) lyder: ” The simulacrum is never what hides the truth - it is truth that hides the fact that there is none. The simulacrum is true. -Ecclesiastes." Enligt min översättning skulle det betyda att Simulacrum inte döljer någon sanning utan att det är sanningen som döljer att det inte finns någon [sanning]. Simulacrum är sann. Jag kan förstå det, därför att jag själv inte tror på någon egentlig sanning. Att idén om att det skulle finnas någon sanning förvirrar och missleder människan att inse sanningen; att det inte finns någon. Idén om sanning är viktig för de som har makten i världen, politiker, presidenter och finansmarknader. Det är sanningen som är insatsen i det stora maktspelet. Utan sanning hade de inget att bestämma över. Om människorna verkligen skulle förstå att sanningen är något man själv skapar genom att tro – ungefär som när man bygger interaktiva världar på internet – skulle de som styr vara överflödiga. Vad eller vem är då Ecclesiastes? Efter en titt i NE förstår jag att det kan vara boken Predikaren i gamla testamentet. Simulacrum är latin och står för beläte, gudabild, skenbild m.m. (Salenius, A. G. G. Latinsk – svensk ordbok 1920, Stockholm: Aktiebolaget Hiertas Bokförlag.) Enligt NE: simulacrum [simju'leikrəm] subst. /plur. simulacra/ imitation; falsk bild, skenbild. (http://www.ne.se/sok/Simulacrum?type=NE) I Svensk Uppslagsbok (1953) står också ordet i betydelsen skenmanöver. Jag slår upp predikaren i Bibeln men kan inte hitta just Baudrillards passage. Men min bibel är på svenska, kanske ett problem här… Jag hittar flera träffar av ordet Simulacra i den franska filosofiska litteraturen och bl. a. en fransk diktsamling från 20-talet med denna titel. En annan som använt sig av ordet är Karl Marx. Han har skrivit om hur människans fokus på varan ger den status som gåtfull fetisch. (Bildanalys s.330)
Baudrillard tar alltså upp en tråd som påbörjats sedan länge och knyter an till modern tid. Ordet skenbild leder osökt till Platons beskrivning av världen. En grotta där människor sitter fjättrade i bojor vända mot en vägg där vi genom eldens sken ser skuggor av den riktiga (sanna) världen utanför grottan. Men ur stånd att vända oss mot det som är äkta tolkar vi skuggspelet på väggen för den riktiga världen. Denna historia ligger också tillgrund för filmen Matirix från 1999, där huvudrollsinnehavaren lyckas vakna upp ur det dvalliknande tillståndet han är fången i för att se världen som den verkligen är. Innan han vaknar kan man se hur han ur sin hylla tar fram Baudrillards bok Simulacra and Simulations.

I Matrix har den fiktiva drömvärlden blivit ett med riktiga världen genom något som kan tolkas som datorkoder genererade av de robotar som tagit över världen. De nedsövda människorna är fångna i en drömd värld där denna genom datorkoder genererade värld ses som den sanna världen. Baudrillard gillade inte Matrix. (The Conspiracy of Art) Den handlar trots allt om att rädda den sanna världen och ge den tillbaka till människan. Enligt Baudrillard finns inte den sanna världen mer än som ett antal modeller, överenskommelser och nostalgi. ”It is truth that hides the fact that there is none.”

En drömvärld?

NegoSado says

2010-02-18T13:42:00.004+01:00

Detta är en av de viktigaste tingen: "...this catastrophe is neutralized by repeating it over and over again." Att repetera bilder, berättelser osv neutraliserar affekten de har på människan.

Jag tror på under!

2010-02-05T13:10:00.001+01:00

Tanz der Mussoloini

2010-02-05T02:45:00.004+01:00

Deutch Amerikanische Freundshaft

Så bra! Det är något med att få lik att dansa. Dance macabre. T.e.x denna fina efterdödensång:

Uppåt bakåt inåt

2010-02-02T22:49:00.006+01:00

En stor del av mig finns här! I fiskaren, fisken och språket. Jag ror inåt med kraftiga tag...

(fiskaren i mig)

(språket i mig)

Invandraren i mig

2010-01-28T22:34:00.012+01:00

Kristinehamn 40-tal. Till vänster torget där vi parkerade 1965.

Måndagen den 25:e reste jag till Norge och pappa. Målade lite. Pratade om immigrationen, den vi företog till Sverige på 60-talet.
Jag var 10 månader. Mamma och pappa hade kört över 200 mil från nordligaste Norge i sydlig riktning och skulle ta en kopp kaffe i Kristinehamn. Sedan skulle de fortsätta till mormor utanför Oslo. Pappa sa; "Den kafferasten varade i nästan 20 år"!

Nya svenskar

Bilen, pappa...några månader före avfärd.

Visa större karta
Vägen...

Hootenanny singers 1965, sjunger fint om att komma hem. "Där råder fred och där finns inga vapen", kan bara vara Sverige!

Visitor, an ongoing human experience

2010-01-25T03:21:00.009+01:00

(someone american (I guess) describing my birth town)

The art of falling!

2010-01-17T02:41:00.009+01:00

(Pieter Bruegel d.ä. c.1554-55: Landscape with the fall of Icarus)

Thankyou everybody for the fabulous days of final presentations! So much good ideas to think about futurvise!

I am now undergoing some sort of possible revelation and controlled confusion after my failing exam. The result was a need for my ongoing struggle with using art as main source in my work. My lesson is to try again and to do right. There is a new date. May the force be with me! (This site will hopefully reflect any progress in that matter.)

En studie i det visuellas makt.

2010-01-09T23:42:00.005+01:00

(foto: Nr 1-3: Ilona Huss Walin)
(rekvisita: lån HDK bibliotek)

Survival!

2010-01-06T16:14:00.002+01:00

Earth Wind & Fire - Boogie Wonderland
Uploaded by chilavert. - Music videos, artist interviews, concerts and more.

Utvärdering

Jag har överlevt! är min första känsla efter att ha släppt iväg min försenade uppsats.
Alla mina sinnen värker, träningsvärk.

Jag känner mig trots allt nöjd. Min konstnärliga insats haltade, men den var ett resultat av mina problem med formen. Det är ärligt. Det är jag nu. Det kanske vi kan prata om på ventileringen. Det hade varit bra.

Det är märkligt att en kunskapsprestation förväntas ha litterärt språk. Som om det skulle vara människans grundläggande medium. Men jag drömmer inte i bokstäver. Mitt omedvetna, undermedvetna och kanske övermedvetna använder sig inte av dessa tecken. Att formulera sig är ett tveeggat svärd.

När jag skall formulera min empiri – är det ett arbete att översätta förståelsen till text. Än värre till akademisk teoretisk text. Det är alltså en översättningsprocedur.

Först har jag sett något. Hört något. Tänkt något. Kanske har jag Tänkt först, och sett sen. Alla dessa tre sinnesintryck kan byta plats. Men det börjar där.

Att läsa akademiska teorier kan ibland leda till insikter och oväntade frågeställningar. Men det kan inte vara grund för spontanitet. Jag tror inte det. Kanske kan det. Men jag tror att det då måste vara tanken från början. Att ett kreativt konstnärligt skapande måste vara inplanerat från början. Fokus på det.

När Arcimedes satt i badet och fick sin insikt, är bilden av spontanitet och ingivelse en illusion. Självklart hade han i åratal funderat och trampat runt bland högar av teorier, ekvationer och problemställningar innan poletten trillade ner. Någonstans vet vi alla det. Men vi hyllar idén om den vite mannens förmåga till vetenskapliga upptäckter. Att lägga guldägget. Att knäcka nöten. Den lidnerska knäppen.

Att nå insikter och klarhet har inte samma dramatiska effekt förståss. Det associerar mer till en inre förståelse av något. Processen bakom får mer fokus. Att nå upplysning har också en mer etisk klang. Det handlar om mognad. Ingen glammande fest och vilda tillrop utan bara ett stillsamt tänt ljus.

Min egen känsla är just nu att vara både bestrålad och röntgad på samma gång. Teorier, empiri och vetenskapliga perspektiv har trängt sig på och in och igenom mig. Det har varit en svår prövning. På slutet bad jag min man om att ta mig ur mitt lidande. Ömkade mig. Kroppen värkte. Hjärtat bultade hårt och ojämnt. Inte en natt till! Om jag ger upp så kan jag få sova. Jag vacklade mellan motstånd och uppgivande. Jag var inne på övertid.

Nu har jag lämnat in. Alla klockor hade ringt. Alla dygn, timmar och minuter hade passerat. Jag fick släppa penna. Andas. Vara nöjd med min insats. Jag kunde ha gjort mer…men nu fick det vara bra. Jag får lämna isolationen. Jag får sova.
I morgon skall jag gestalta min känsla för allt detta. Glappet. Gapet mellan konsten och akademin. Skapa i tomrummet. Det heliga genomförandet, som Nina Bondesson sa en gång

Exhousted

2010-01-06T09:24:00.000+01:00

The Creator 1

2010-01-03T14:49:00.004+01:00

Vem är det som skapar? Vad är det som skapar? Är det jag som skapar eller skapar jag mig, mina föreställningar och prestationsångest? Jag vet ju att det är jag som håller i pennan, men vem är det som bråkar? Är det du, samvetet?...eller vad du heter? Eller själen kanske? Vad vill du? Har vi problem? Har jag missförstått något? Sa du nå't?... Alltså jag försöker bara uttrycka mig här! Om du vill något måste du vara tydligare! Du får höra av dig! Har du Facebook?

Jesus Kristus och Jupiter och himlens alla änglar!

2010-01-02T21:39:00.006+01:00

Badbild av Dick Bengtsson (1974)

Jag känner mig alltid så främmande för världen när jag försöker beskriva och undersöka min egen skapandeprocess! Det är lättare att hitta en bild för hur jag känner mig. Precis så här! Som denna smärtsamt kontrastrika och utsmetade ikoniska bild för kvinna på en öde månstrand upplyst av Jupiters iskalla ljus. I´m Venus go'ne bad. Jag är en stenhård och lätt sprucken färgklick i akryl. Min landskapsblomma heter Död mans hand.

Konst på väg - Konst på marknadens villkor del 1

2009-12-18T01:06:00.004+01:00

Aspen truckbalett: Konsten att dansa med truckar.
http://www.youtube.com/watch?v=czVoF4J7uA0

Nya bud!

2009-12-17T23:58:00.006+01:00

"Mose med Guds tio budord" hette den här tavlan en gång. Men ny forskning berättar att denna målning av Jacob Jordaens (1593-1678) egentligen är en hälsning från den kristne Jordaens till alla kyrkans hycklare. Kvinnan bakom Moses är nämligen den gamle kyrkofaderns afrikanska fru. Vittnat om i det gamla testamentet men snabbt medvetet bortträngt ur de religiösa analerna. Att denna tavla är den enda med detta motiv och att motivets egentliga berättelse snabbt "glömdes" bort är förståss symtomatisk med den anledning som en gång fick konstnären att utföra det.

Nu är det nya bud. Mina handledare har dragit undan mattan. Jag plaskar hjälplöst i den vinterkalla atlanten. Mitt emellan allt och på djupa vatten. Antar att jag bad om det. Kan se hur jag tagit mig i handen och lett mig hit till denna skrämmande och mycket energifulla plats. Till handledningen kom jag igår beredd att ge upp mitt försök att gå upp till examen. Jag försökte beskriva min ångest och det tvivel jag har på själva den akademiska empirin som metod att visa på något sant. Att den mesta litteraturen jag läst handlar om just det, den vita akademikerns självgodhet. Berättaren av sanna värden och världar. Sociologen och samhällsforskaren Ove Sernhede går grundligt till väga när han i en lång rad skrifter, rapporter och böcker beskriver och punkterar postkoloniala och liberalkapitalistiska idéer, antaganden och påstående. Den franske tänkaren och idéhistorikern Foucault ägnar större delen av sin filosofiska kraft åt att ifrågasätta grunden för det akademiska frågeställandet och för att beskriva maktens hierarkier bakom vetenskapens konstruktioner. Jag citerar här Wikipedia (och tidigare blogtext): ” My intention was not to deal with the problem of truth, but with the problem of the truth- teller, or of truth-telling as an activity...” På förslag från mina gestaltningshandledare tidigare i processen har jag också läst författaren och journalisten Stefan Jonssons essäsamling Världen i Vitögat (2005) som också den är en grundlig kritik av den västerländska dominanta institutionsfascismen [min anm], när det handlar om att värdera, namnge och klassificera världen. Min största fascination ligger ändå hos Baudrillard, som talar om hela det moderna samhället och livet som en illusion. En hyperrealitet. Att den så kallade verkligheten inte längre spelar någon egentlig roll eftersom vi ständigt skapar och omskapar den.

Nu tänker jag att det kanske inte heller är meningen här. Att det är ganska naivt att snacka om sanning eller äkthet i skolan och universitetsvärlden. Att min roll som aspirerande bildlärarkandidat helt enkelt är att sortera och omdistribuera en microdel textmassa i en utkant av det akademiska kosmos. För vid min gud, jag skall ju bara pyssla med estetik. Det där perifera skolämnet bild, som länge kallades för övningsämne och levde ett flyktinglikt liv under olika namn som teknisk ritning eller bara teckning.

Men! Att ge upp är inget option. Mina vakna handledare fick mig att anta min egen utmaning – den att producera inom den akademiska disciplinen men på visualitetens villkor.

Hur kan jag vara mitt eget exempel? (betänk att ovanstående tankar – trots min nya utmaning – är en textmassa bestående av 2278 tecken och 1 bild!)

Den pågående kampen mot gentrifiering...

2009-12-17T01:40:00.003+01:00

Berlin St.Pauli

Yello Biafra & The Guantanamo School Of Medicine - Gentrification - Live London September 2009 at the Islington Academy

Att vara på rätt väg!

2009-12-12T01:49:00.006+01:00

(bild av Hieronymus Bosch från: http://www.zeno.org/Kunstwerke/B/Bosch,+Hieronymus:+Das+Narrenschiff)

Lucia, helgonet, var en tuff tjej som stod för sin tro. Vad tror jag på? Mycke ljus och mycket värme...(som de sjunger i sången) Fast man är rädd ibland. Alla gamla vetenskapsteorier är så kalla och torra. Det är därför de e så tilltalande med Foucault. För han sätter sig på tvären, skapar friktion. Så här säger han: "My intention was not to deal with the problem of truth, but with the problem of the truth- teller, or of truth-telling as an activity ... the question of the importance of telling the truth, knowing why we should tell the truth, we have the roots of what we could call the 'critical' tradition in the West."

Men de e klart, de flesta böcker Foucault skrev är vad jag förstått inte så lättbegripliga som ovanstående utsaga. Den mest lättlästa skall tydligen vara den första boken: Vansinnets historia, vad nu det kan säga om något. Den verkar väldigt intressant iaf. och jag tycker det e viktigt att lägga märke till Foucaults användning av konstverk/ tavlor som genomgående kunskapskälla för den historiska bilden av vansinne. Exempelvis Bosch och Goya.

Ordning på torpet 1948!

2009-12-10T01:45:00.003+01:00

Central Office of Information, på den tiden när det fanns något som hette bostadsplanering...
(Även om nu detta är läskigt odynamiskt och homogent tänkt)

Hrrm...

2009-12-05T02:29:00.002+01:00

Jag har här klippt ut de delar av min Göteborgskarta som fått nålar och placerat dem i en allmän googlekarta för orientering (men jag vet inte om det gör något för läsbarheten dock...)

Ca 200 nålar på kartan. Man kan ju tydligt se övervägande antal centralt och Majorna. Lite överraskande att så många (som jag antar är elever vid skolan) lyckats hitta centrala boenden. Får fundera över vad detta betyder.

I morgon skall jag se hur det har gått med de svarta nålar jag satte upp inför Öppethus dagen den 4:e.

snubig

2009-11-28T23:54:00.010+01:00

Inte så väldigt fartigt senaste dagarna. Vi är förkylda hemma och jag känner mig mest trög och trött.
Har iaf varit duktig och satt upp en karta som jag lovade mina fröknar. För den som inte sett eller hört nå't om detta, är det en stooor Göteborgskarta i entrén där man kan eller helst ska sätta upp en liten nål på den plats man bor. Det är en början på mitt gestaltningsprojekt. Kartan kom upp mitt i veckan så det skall bli spännande att se hur många nålar som kommit upp på måndag.

2. Simulacra min kaka!

2009-11-20T22:54:00.020+01:00

Först tillbaka till
ONSDAG

Möte med handledare B idag. Han vill bena upp mitt PM och vi försöker fastställa hur stor del gestaltning kontra skriftlig del mitt examensjobb skall innehålla. Tror vi landade på 50/50. Snackade runt mina idéer om makt och stadens innevånare. B menade att mina funderingar runt statistik och stad kunde beskrivas med hjälp av kartor av demografisk karaktär. Inte alls dumt. Kom att tänka på min sommarkurs – Spelets regler – topos och de kartor som Situationisterna gjorde. Känslomässiga vägbeskrivningar. Här fanns en term: Derivé: driva i staden. Den planlösa vandringen, driften – ett sätt att se staden på nya sätt, förändra seendet, "men också en protest mot rådande samhällssystem och strukturer.” från Paletten: GÅ! [1-2/2003 (#251-252). (Hittar en bok i ämnet som heter The Situationist City av Simon Sadler 1999) Derivé tycker jag är en föregångare till Urban Exploration.

11:15 Likabehandlingsdagen. Trifa Shakely pratade om intersektionalitet, en term som tydligen kommer från feministisk och postkolonial teoribildning. Tror det handlade om makten som kan finnas i mellanrummen. Shakely illustrerade största delen av sin föreläsning med bilden på den kapitalistiska pyramiden. Just den som jag arbetade med i förra terminens gestaltningsprojekt. Den var en utgångspunkt för tankar om normer och värderingar i samhället. Typ: vad händer om man placerar ett heterosexuellt par på toppen, eller en penis och vart i trappan hamnar då en ensamstående lesbisk mamma? Inte så krångligt, men det var svårt att höra vad hon sa p.g.a. eländigt ljud. Synd att hon inte jobbat mer med sin presentation. Bilderna hade väldigt låg upplösning. Hon visade exempel på konst och aktioner i ämnet utan att skriva ut namnen på konstnärerna. Dumt. Men det var kul när hon ursäktade en av sina mycket svaga och otydliga teckningar med att den var gjord med musen.

Klasskamrat L berättade i somras om hur homosexualitetens ”värdetrappa” ser ut. Där tronar glitterbögen – divan – på toppen och den bisexuella kvinnan längst ner (eftersom hon inte är riktigt trovärdig och dessutom velig när hon inte vågat ta ställning). Jag ser framför mig Prideparaden med de glittriga kvinnomännen i front tronande på svulstiga ekipage medan de grådaskiga bisexuella kvinnorna tassar längst bak till fots i glesa skurar.

FREDAG

Har kommit in i den ångestfyllda förvirringen igen. Var är min fråga? Ämne för examen? Försöker formulera mig hemma hos familjen för att få lite hjälp. Tänker tillbaka på allt vi gjort på vår fina lilla lärarutbildning här på HDK. Jag har upptäckt en ny värld! Den är där ute. Den publika platsen. Men inte minst ickeplatsen, No - space, är en diamant. Jag har ju förstått att de platser jag oftast undviker för att de är övergivna och skumma egentligen är rum för möjlig kunskap. Att stadens arkitektoniska evolutionshistoria kan studeras i dessa ”inbetween – spaces”. Att dessa platser rymmer möjligheter för nytänkande, andlighet och konstnärliga upplevelser. Användbara verktyg för främjandet av demokratiskt medvetna medborgare. Därför också användbart för mig som lärare.

Jag vill gå vidare med det. Tror det är här mitt examensprojekt kommer att ligga. I kretsen av makten, demokratin och estetiken. Att konsten är ett medel för dessa ikoniska ämnen. Tänker att när man som lärare har den ödmjuka ambitionen att upplysa barnen om vad konstnärlig verksamhet är eller kan vara, måste man försöka skapa rum för diskussioner om bildvärlden runt oss. Tv, internet, reklam, stadsmiljö mm. Vad är det för bilder vi omges av och varför. Enligt Boudrillard – fransk sociolog och filosof (1925 – 2007) är konsten liksom de flesta fenomen i vår moderna värld en simulation, en hyperrealitet. Ända sedan modernismens intåg har konst handlat om representation. En föreställning om något inte direkt avbildat. Fram till slutet av 1800 – talet var konst något man lärde sig av en diplomerad mästare eller på en konstakademi . Det var en serie regler, konventioner och förväntningar passande för en guldram. Hyllningar till samhällets olika institutioner som kyrka, stat och kungamakt. Från renässansen och framåt ville även det framväxande borgerskapet föreviga sina bragder och ekonomiska framgångar på det sätt som tidigare var vikt endast för kungamakten. (jfr. John Berger) Hur som helst. Fram till slutet av 1800-talet var konsten representerande. 1900 – talets efterföljande modernism handlar om ett förflyttande av fokus. Sättet att betrakta. Ett målat konstverk var inte längre klart och formulerat i höjd med dukens yta utan en serie färger och kompositioner på väg att bearbetas i betraktarens öga. Konsten blev en sinnesupplevelse och en intellektuell utmaning. När motivet inte längre var realistiskt, sökte den representera en känsla eller upplevelse.
Boudrillard talar alltså om konsten som simulerad. Och när den inte längre har en kropp eller är definierad, finns den över allt. Enligt årets Göteborgsbiennals undervisningsmaterial ”Se Mera” är alltså frågan om konstens existens, eller svaret på frågan om vad konst är, att det sitter i betraktarens öga. Konsten finns där om vi ser konst. Har konsten någon uppgift i dag? Jag tror den kan ha det. Förutom att i dag vara ett handelsföremål för ett fåtal på dyra auktioner, är konsten en plats för demokratisk verksamhet. Den är en av få platser där du har möjlighet att utrycka dig fritt. Med andra ord, en politisk arena. Anna Odell är ett talande exempel. Kanske mest talande för vilken makt till diskussion en konstnär kan ha. Genom Odells verk har jag också insett vilken makt psykiatrin har. En makt som övergår personlig integritet och myndighet mm. Jag tror inte ett ögonblick på att Odell kunde ha visat på det övergrepp hon tyckte sig bli utsatt för genom det parlamentariska systemet.

Politiken är en illusion, konsten finns inte längre, konsten har blivit politik.

Därför är det inte särskilt intressant för dagens liberala politiker att underhålla konst eller kultur med politiska ambitioner. Vem vill betala för att bli avslöjad som en bluff? En simulation, för att tala i Boudrillards termer.

Examensblogg 1, fortsättning

2009-11-16T02:07:00.008+01:00

Måndag, seminarium på det Kreativa Ögat.

Bienalen! Nu är den slut. Jag måste få erkänna att jag skamligt nog inte sett verken på Röda Sten. Men stadsmuseet, konstmuseet och biblioteket har jag hunnit med. Inte överväldigad av dessa precis. Bienalens namn, What a wonderful world, ger förväntningar som antagligen är svåra att uppfylla. Det har blivit mycket dokument i videoform. För det är inte dokumentärt vilket väl heller inte är meningen. Mer ett försök att undersöka mediet dokumentär. Konstnären har inte som föremål att leda betraktaren i verket. Så dessa konstverk tar mig ingen stans. Det är hellre jag som står framför verken och betraktar konstnärens resa. Dessvärre är det inte värst upphetsande. Norske Pushwagner – på biblioteket – var rolig för metaupplevelsen föreställd framtid 60-tal kontra idag. Men det är ju heller inte video utan tecknad serie han sysslar med. Soft City; dystopisk framtidsvision a’ la Metropolis (stumfilmen från 20 – talet).
(Här är dock en filmad variant från nätet)

William Kentridge på Stadsmuseet, hade också med ett intressant verk. Ett bord med en metallisk cylinder mitt på reflekterar en animerad film som projiceras ned på bordet rakt ovanifrån. Det ser ut som Kentridge har ritat sina kolteckningar på en rund skiva och förvrängt dem just så mycket att de blir rätta i återskenet på cylindern. Nä, det låter lite för dumt. Kanske har han animerat sina figurer och projicerat dem på cylindern för at kunna filma av reflektionen från ett blankt underlag som han sedan spelar upp för oss i omvänd ordning? Hur som helst, resultatet har blivit som ett spåbord där olika skeenden spelas upp framför mig och att jag, som genom magi, kan tyda de förvridna tecknen. Jag får känslan av att kunna se, vara synsk. Jag tänker på 1600-talets amorfa Memento Mori-symbolik. Det är spännande. Fint ljudlagt. Olika skapelser flyger eller stapplar fram efter varandra – faller isär och stiger upp – på väg i den eviga förgänglighetskarusellen.

Examensblogg 1

2009-11-14T21:50:00.012+01:00

Har varit i Norge under helgen, med bok och goda föresatser. Inget gjort förståss. Såg inget till den norska mytomspunna varianten av svinflunsan heller, om någon undrar. Lånat böcker iaf. Har som plan att tanka in material till att börja med. Gestaltning sedan. C! Jag behöver nog en examenskompis. Har redan slarvat med min dyrbara tid!

7. Grande finale: Det offentliga rummet som klassrum

2009-11-06T20:36:00.027+01:00

Tack alla för allt. Rena rama filmfestivalen. Så kul!

Nu ett försök till att se tråden i mitt lärande.

Nedan följer saker jag lärt under gestaltningsuppgiften!
(Se även tidigare blogg)

• Att de platser jag oftast undviker för att de är övergivna och skumma egentligen är rum för möjlig kunskap. Att stadens arkitektoniska evolutionshistoria kan studeras i dessa ”inbetween – spaces”. Att dessa platser rymmer möjligheter för nytänkande, andlighet och konstnärliga upplevelser. Användbara verktyg för främjandet av demokratiskt medvetna medborgare. Därför också användbart för mig som lärare.
• Att Sjömanshustrun egentligen heter ”Kvinna vid havet”, är Sveriges största monumentala konstverk av Ivar Johnsson och uppsatt samtidigt med öppnandet av Sjöfartsmuseet 1933 för att hedra de svenska sjömän som dödades under första världskriget. Att den ursprungliga idén om att hon i knästående skulle sträcka sina armar bedjande upp mot himlen fick överges p.g.a. konstruktionsmässiga orsaker.
• Att Sjöfartsmuseet planeras att moderniseras.
• Att det finns en ny svensk uppfinning som heter Power Aware Cord som visar hur mycket ström man använder genom motsvarande varierad ljusstyrka från sladden. (http://www.visualvoltage.se/exhibition/)
• Att Annika Berger som bor och verkar i Göteborg skapar eco-urbana kläder under märket Skyward. Att hennes överdimensionerade unisexdesign symptomatiskt nog har svårt att bäras upp av magra modeller på catwalken. Intressant nog också ett problem jag tyckte den japanske designern Yamamotos kollektion led av (film 090928).
• Att det finns en bakomliggande orsak till mitt ständiga misslyckande i förhållande till tidsplan. Orsaker som antagligen springer ur min barndom och som har med plikt och lust att göra. Företeelser som för mig står i stark polaritet. I samtal med terapeut har jag blivit uppmärksam på detta och att jag kan studera mitt sätt att agera för att förstå mitt beteende på ett djupare plan. (från samtal 091030)
• Att Stockholms tunnelbanas konst är världens ”längsta konstutställning”.
• Att Tokyo inte har självklara publika platser (enligt föreläsning 090925 med professor Tetsuya).
• Att gentrifiering handlar om att vissa stadsdelar där hyror är låga tillåter kulturliv och handel att blomstra vilket i sin tur lockar till sig ekonomiskt starka lägenhetsköpare som därmed höjer områdets hyror. Effekt; den eftertraktade småskaliga kulturverksamheten har inte råd att vara kvar och gentrifiering har därmed ägt rum.
• Att forskare (kulturvetenskap) Joakim Forsemalm (föreläsning 090924) menar att porraffärer motverkar gentrifiering. (Jag undrar dock om ändamål helgar vilka skitmedel som helst?!)
• Att i Tokyo är konsumtionen i det närmaste upphöjt till en andlig upplevelse och att man inte har slöjd på skolschemat.
• Att Göteborg enligt forskaren Ove Sernhede håller på att spricka sönder i områden motsvarande innevånarnas ekonomiska köpkraft. Att skillnaden på låg och höginkomsttagare är större nu än den var på 30 – talet. (Föreläsning 091006)
• Att mina klasskamrater är modiga och konstnärliga.
• Att det är viktigt att ge kritik under ordnade former.
• Att filmen Fight Club handlar om att våga möta rädslor och smärta.
• Att även om jag mentalt förstår mina problem med tidssynkronisering, betyder det inte att jag ännu har lyckats omsätta detta i praktiken.
• Att tid inte är något man har utan tar (klasskamrat F).
• Att Miru Kim är en kvinna i New York som skapar fotokonst av sin känsla av främlingskap. Att hon skapar sina bilder genom att med självutlösare avbilda sig naken i stadens övergivna byggnader och tunnlar. Att det är viktigt för rumsupplevelsen/världsuppfattningen, hur man tar sig fram i rummet. Om man är stor eller liten, kryper eller dansar, är naken eller tjockhudad.

Mera om hus på kroppen

2009-11-04T00:34:00.010+01:00

Så har redan första redovisningsdag passerat! De e så kul när man får se vad alla gjort! Tack! Ks projekt tangerade en liten bit av mitt där jag funderat över detta att vara en del av sin omgivning. Kläder som praktisk detalj eller mer eller mindre opraktisk konsumtionstrofé. Annika Berger (från förra inlägget) gör ju en konstig mellanting här. Hon skapar alltså kläder med tanke på människornas ambivalenta känslor för staden som bl a rädsla/komfort. En praktisk unisexdesign. Problemet är väl att plaggen är dyra och du hittar dem endast i exklusiva affärer i Japan, New York och Barcelona. Men nog om det, tack för att du påminde mig om Lucy Orta K!

Lucy Orta Refuge-wear

från Mafuyu hemsida www.writtenafterwards.com

Från magasin Dazed and Confused

Skyward design, Annika Berger (www.skyward.se/?page_id=28)

6. Kontakt

2009-10-31T12:53:00.026+01:00

Har besökt Sjömanshustrun! Tittat på hennes utsikt. Hon ser tunneln. Hon ser allt. Hon vet.

Känns bara just nu som jag inte vet någonting. Vad var det jag ville, vad var min fråga? Uppe i tornet ser allt så fint ut. Göteborg skiner. Ovanför [molnen) skiner alltid solen. Jag tittar ner på min utvalda plats. Ett obetydligt litet mörkt hål. En bagatell. Tänker på hur man som vuxen kan uppleva de små barnens bekymmer som bagateller. Att de uppförstorar. När jag är där nere, vid tunneln, är det läskigt. Fysiskt påtagligt. (Jag minns att någon i vår utbildning har pratat om detta med kroppen och hur den relaterar till rummet. Det fanns ett begrepp...? Någon som vet?) Man kan inte förstå om man inte är eller har varit där. Men alla har varit barn. Som vuxna har vi oftast glömt hur det kändes. Det är så viktigt, för rumsupplevelsen/världsuppfattningen, hur man tar sig sig fram i rummet. Om man är stor eller liten, kryper eller dansar, om man är naken eller tjockhudad.

Miru Kim
http://api.ning.com/files/QadNflQGFkgNVsTVnAUQSKVguQ4BeJcg2PRmu*8cin-hAiNumy1ONmGgfGJyGK8jkEkVmrNJ4xXWajZV7v508qYNkBA4kVAE/MiruKimOldAqueductBronxNY.jpg

Kanske är det en möjlighet, att om vi inte har en plats i staden, kan staden ha en plats på oss.
Design:Skyward

Annika Berger är en göteborgare som skapar kläder med urban natur som tema. En estetik som uttrycker urban kamouflage. Designidén bygger på ett forskande i relationen mellan staden och innevånarna där hon upptäckt motsägelser som kärlek/hat och rädsla/komfort. Skyward är ett unisexmärke och utmärks av det överdimensionerade.

Lite mer av Bergers kläder här (vet inte varför adresserna måste vara så jädrans långa!): http://images.google.se/imgres?imgurl=http://doshaburi.shop.multilingualcart.com/ori/30016/goods_img/goods_1502_1.JPG&imgrefurl=http://doshaburi.shop.multilingualcart.com/goods_en_eur_1502.html&usg=__FMap0ZqyP4YjGo-tt3kGk3fP3EY=&h=350&w=350&sz=14&hl=sv&start=156&um=1&tbnid=GBmZEEYskO9WyM:&tbnh=120&tbnw=120&prev=/images%3Fq%3Dskyward%26ndsp%3D15%26hl%3Dsv%26sa%3DN%26start%3D150%26um%3D1

Kläderna visades under årets kulturkalas på Götaplatsen och recenserades då av GP:s utsända Kajsa Widegren som en postindustriell dystopi:) En blandning av industri- och hamnarbete, som hon kopplar till historien om det förflutna Göteborg, en historia om stadens industriella uppgång och fall. (ännu en göör lång adress nedan)
http://images.google.se/imgres?imgurl=http://www.gt.se/polopoly_fs/1.1670421!slot100slotWide75ArticleFull/3447786819.jpg&imgrefurl=http://www.gt.se/nyheter/2.1616/1.1670399/modet-repar-mod&usg=__oqAsrU5bx1ejfUkW22lc9jkJKE8=&h=231&w=420&sz=18&hl=sv&start=26&um=1&tbnid=BCHV8Kqw38mlqM:&tbnh=69&tbnw=125&prev=/images%3Fq%3DAnnika%2BBerger%26ndsp%3D15%26hl%3Dsv%26sa%3DN%26start%3D15%26um%3D1

5. Von oben

2009-10-23T23:01:00.012+02:00

Hon ber för de döda. Hon lyser för oss i vår andliga nöd.
Hon är gammal. Hon är upphöjd.
Där nere finns de andra. De vanliga dödliga syndiga.
De förtappade andas i mörkret. I skuggorna.
Be för mej!

(http://www.sjofartsmuseum.goteborg.se/)

Ett stenkast från min sjaskiga tunnel står ett av Göteborgs landmärken; Sjömanshustrun (av Ivar Johnsson rest 1933). Det är en bronsskulptur av en väntande kvinna/ hustru/ mor upprest på en hög s k kampanil, ett 49 meter högt torn.

Där står hon och sörjer och ber i alla väder, den kvinnliga dygden på en pidestal. En andlig fyr (Sjöfartsmuseets hemsida). Ett fallosmonument förståss. Vad blir min tunnel då? Det motsatta? Ett hål i marken, ett dåligt hål i marken. Ett unket hål på samhällskroppen. Kan min tunnel ta kvinnlig form? Till det yttre, hur skulle hon se ut? Jag kom att tänka på ett bokomslag jag sett för några år sedan.

Författaren Charles Bukowski här, med ( enligt texten) ett ligg.

Han ser nöjd ut. Är hon? Är hon min tunnel?. En plats utan självrespekt. Det är mörkt och ingen vill byta lampan. Du sover där när inga andra möjligheter finns. Ett glömt hål på samhällskroppen. Förbisedd och överkörd.

I mörkret drömmer min tunnel. Om att bli stor. Viktig. Någon. Att inte längre vara förnedrad och oönskad. Om att bli upplyst! Därför växer den. Sträcker sig mot ljuset. Rosa tunneltarmar som kommer ut och slingrar sig mot staden. Upp till sjömanshustrun? Alientunnel. Om vi inte ser tunneln, ser den oss. Kommer den till oss. Den kommer tillbaka. ”The return of the dark tunnel”. ”Dark Passage” är ett bra namn. Det är en gammal 40-tals film med Humphrey Bogart och Lauren Bacall. Huvudpersonen är på rymmen från fängelset och byter ansikte med hjälp av kirurgi. Länge ser vi allt ur hans synvinkel. Med bandage och allt. Kanske filmens titel anspelar på den mörka passage man skall igenom för att komma till världen. Att bli född, återfödd.

Dark Passage (1947)

Ett nytt fejs. En ny fas?

4. Descending

2009-10-18T11:00:00.012+02:00

Metropolis 1927

Jag försöker materialisera mig. Fånga bilden. Det är svårt. Handling. Den biten är alltid svårast. Tanke - ord - handling. Att lita på materien.

Kunskapskanalen glittrar i den annars så grå pölsa som svt serverar. Jag vill slå ett slag för dokumentären: Tatuerad för strid (hos tatueraren släpper de amerikanska soldaterna fram alla känslor), nu på måndag 23:00! Om man aldrig insett att bilden helar, har man beviset här. Tatueringarna är inte vackra eller trendiga, de är livsnödvändiga. Hade varit så bra underlag för diskussioner i klassrummet, om bildens betydelse.

(http://svt.se/2.118431/tatuerad_for_strid?lid=puff_1730097&lpos=lasMer)

Kunskapskanalen visade också i helgen Eric M Nilssons film: Vad som helst - till synes (-77). Han beskriver det ogripbara i förordet till sin film, att luften runt oss bär på en egen verklighet. Den kan man fånga. Det vanliga är att vi konstruerar, har s.a.s frågeställningen klar, medan verkligheten har mer att ge. Flummigt, men bra! Som hans film bevisar. (jmfr sokratiskt samtal.) Nu har den redan gått, men man kan beställa en samlingsbox med några av Nilssons filmer på svts webbshop. (http://butiken.svt.se/system/search/product.asp?id=793) Nä, jag får inte provisjon.

3. Tunneldrömmar

2009-10-09T22:17:00.005+02:00

Min tunnel drömmer!

Den drömmer om att bli stor.

som en tunnelbanestation

en stor tunnelbanestation

eller en tunnel till ett äventyr

en plats för människor att känna hopp och sköna känslor i.

2. Tankar under gång

2009-10-03T00:04:00.022+02:00

What is this place? En liten undergång, en plats med dålig karma? När jag ber någon av mina familjemedlemmar att ta vägen igenom tunneln med mig, är det inte särskilt populärt. Det är obehaglig, även om det bara är en liten gång på kanske tio meter. Som jag skrev i tidigare inlägg, är ett av få möten här med en man inrullad i en matta för ett antal år sedan. När jag studerar tunneln noggrant kan jag hitta spår som tyder på att detta är ett nattläger för en och annan vilsen stackare.

Jag tycker tanken om den bortglömda - eller överblivna - platsen är spännande. Även om jag måste övervinna vissa äckelkänslor som kommer av dessa platsers brist på just omtanke. Ner i detta hål sjunker en blandning av skräp, avgaser, kiss. Platserna finns inte i stadens direkta medvetande. Liksom förträngda fickor. Perfekta platser för ljusskygga verksamheter. På gott och ont.

Men nu, med detta gestaltningsprojekt, blir jag utmanad att verkligen SE dessa platser! Och jag kan välja. Jag väljer gott. Jag väljer att se det som en plats som inte är benämd. Ett främmande som ger överraskande möjligheter. Kan jag ladda platsen med nytt? Skulle jag våga sova här? Jag ryser när jag tänker mig själv i en sovsäck i mörkret intill den skrovliga stenväggen. Kanske inuti en matta inte är så dumt. Den är hårdare...

I mitt huvud snurrar nu kända platser i nya/oväntade skepnader:

Tokyo, Tetsuya gjorde intryck...

Stadskärnan Shibuya Center Town.

Samma plats omvandlad av fotokonstnären Hisaharu Motodo (HYPERLINK "http://www.pinktentacle.com/2007/05/neo-ruins-lithographs-of-post-apocalyptic-tokyo/" )

Världens längsta konstutställning: Stockholm tunnelbana!

Stockholms tunnelbana har 91 stationer med konst i någon form och räknas därför som en av världens längsta konstutställningar. Varje år visar de dessutom tillfälliga utställningar och verk av unga konstnärer i början av sin karriär. Minst en gång i veckan anordnas guidade konstturer för en kostnad av giltig färdbiljett
http://sl.se/templates/Page.aspx?id=1666

Safari 7, an eco-urban classroom.
"Safari 7 is a self-guided tour of urban animal life along New York City’s No. 7 subway." (från hemsidan)

http://images.google.se/imgres?imgurl=http://farm1.static.flickr.com/212/492772525_d8803eb637_o.jpg&imgrefurl=http://bldgblog.blogspot.com/2007/05/tokyo-revelation.html&usg=__9Z6TIrPogUESWzqGJkdmOTXwLDU=&h=394&w=468&sz=84&hl=sv&start=48&tbnid=m6V40jfgH_HKZM:&tbnh=108&tbnw=128&prev=/images%3Fq%3DTokyo%26gbv%3D1%26hl%3Dsv%26sa%3DN%26start%3D40

1. Da pleis - El sitio - the spot - der platz

2009-09-25T16:18:00.034+02:00

Det offentliga rummet som klassrum.

Vi skall hitta en icke-plats, inbetween space, någon stans i Göteborg som vi skall arbeta med. Känslomässigt men inte fysiskt.

The imbetween-space är för mig en liten viadukt, en undergång, vid huset där jag bor.

En av lamporna där som jag aldrig sett lysa (1)

Uppgång andra sidan från mig riktning syd (2)

Samma uppgångs trappa som mynnar ut i cykelbanan (3)

Vy trafikmaskin Oscarsleden med korsning Djurgårdsgatan.

Vy från trappan till viaduktnedgång riktning mot Sjöfartsmuseet och parkering

Det är en mystisk liten undergång ( under Djurgårdsgatan) som inte har någon riktig mission. För att komma över gatan kan man lika gärna gå över korsningen ovanför tunneln. När vi flyttade till huset för drygt sex år sedan mynnade tunneln ut i en trappa upp i ett buskage (2). Där fanns en dold stig intill husväggen i riktning Kommendörs gatan. Här kissade gästerna från kvarterskrogen intill, alternativt dumpade grejer oc h gamla cyklar. Jag sprang där tidiga mornar för att komma till spårvagnshållplatsen på Kaptensgatan. Det var då och enda gången som jag träffade på någon där. Belysningen (1) i har aldrig fungerat i tunneln men jag lade märke till att där fanns något okänt och ganska stort föremål. När jag kom närmare såg jag att det låg en hoprullad matta lite på tvären ut från ena väggen och just när jag passerade stack det upp ett mörkt och rufsigt huvud. Jag skrek till och mannen med de uppspärrade ögonen gav också till ett förskräckt skri. Det var tydligen hans sovrum jag klampat in i. Jag ökade, kan man säga. Okej, för mig var det än tydligare att den här passagen under Djurgårdsgatan var en glömd/gömd plats.
För ett par år sedan anlades en cykel- och gångbana förbi på nersidan huset och buskaget jämnades marken men har växt upp igen. Trappan mynnar nu upp i cykelbanan (3).

Vy ovanför trafikmaskinen som anlagts för Stenabåtarnas trafik. Min lilla viadukt går alltså under den (längst till vänster).

Vy (gamla) huvudingång till Sjöfartsmuseet. (Jag bor i huset till höger i bild med ingång här.)

Ädre foto från platsen innan Stena Line anlade sin färgetrafik (och trafikmaskin) nedanför.

Plats finns alltså, handlingen är ännu inte utformad...

För den som orkat läsa ända hit, kommer nu några tankar från förra veckan. Grattis!

Vecka 39, Tankar om identitet och veckans ord: Gentrifiering.
Senare tillägg här är måndagens (28:e) film om den japanske modeskaparen Yamamoto.

Tänker på Joakim Forsemalm och hans förklarade kärlek för ”de små detaljerna”. Tänker på nödvändigheten av den andres perspektiv. Den andre i betydelsen av en icke direkt ekonomiskt produktiv samhällsmedborgare. I Tokyo, där den andres utrymme är minimal och kanske endast akseptabel om man är en pliktuppfyllande och ödmjuk hemmafru, barn eller pensionär är existensiella frågor farliga. Klasskamrat Camilla berättade om en föreläsning hon just varit på som behandlade den japanska storstadskulturens frånvaro av andra livsvärden än den som konsument. Detta har lett till utveckling av de de sekter som genom terroraktioner sökt förinta hela det existerande samhället. Endast sektens medlemmar skulle överleva för att kunna bygga upp en ny och bättre värld.

Den i Paris verkande modedesignern Yamamoto (bördig från Tokyo), vill genom sin design ge kvinnor möjliget att välja ett bekvämt och snällt klädalternativ. Ett skydd mot den manliga världen och dess önskningar eller krav. Inspiration hämtar han från foton på tidiga industrisamhällets människor och de kläder de bar. Yamamoto menar att dessa människor fyllde kläderna med sin identitet, ofta yrkesidentitet. Modernare kläder (tror han syftar till efter 1945) är menade att istället ge bäraren önskad identitet. Det är en dåligt fungerande illusion menade åldrande modedesignern. Jag kan undra hur det känns att se de stackars magra klädhängarna som svassar fram i hans kläder på catwalken?

Vikten av identitet. Något jag tolkar som respekten för den andre.

Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund går i DN debatt till angrepp mot "den radikala eliten" som han menar har blivit den radikala överheten och som föraktar vanligt folk.

Vanligt folk?

I Danmark skrev Rune Lyckeberg 2008 boken: Kampen om sanningarna, som handlar om de motsättningar som eg. låg bakom Danmarks regimskifte. Författaren menar att det handlar om ett kulturkrig. En önskan att förgöra en vänsterorienterad kulturelit som efter 2:a världskriget tagit den s k verkligheten som gisslan med intentionen att upplysa och skapa demokratiska medborgare.

Verkligheten?

Jag tänker på kultur, detta den burgne gärna vill omges av och vara i, men gärna inte betala för. Konsten och de kanske kaotiska energier som föregår denna manifestering skall helst inte ta någon plats. Etnologen Forsemalm försöker sätta fingret på vikten av att verka i det lilla. Annars den oundvikliga gentrifieringen. Kulturens kosmopolitiska energier som drar till sig de välbesuttna och urbana lägenhetsköparna och därmed – paradoxalt nog – eliminerar möjligheten för områdets fortsatta kulturklimat. Konstnärer, hantverkare, kreatörer, skapare och givare vars ekonomiska gränser då snabbt överskrids med ökade hyror. Men måste det vara snaskig porr och utnytjande av kvinnor som skall ge den lokala kulturen en chans? Helgas medlen av dessa ändamål?
http://www.gt.se/nyheter/1.1089325/porren-ar-nyttig-for-langgatorna

Spelets regler

2009-08-19T10:12:00.003+02:00

Kunskapens väg

Überblogg

2009-08-17T02:05:00.025+02:00

Nu gäller att ordna upp i rotsystemet!

"Jobba så intensivt med bygget att du inte är kontaktbar."

Detta var mitt kort. Jag såg det som en personlig affär. Att vara kontaktbar är väl en fråga om mer eller mindre social respons. Det hade varit lättast att göra mig totalt oanträffbar. Noll kommunikation. Inte en bokstav på bloggen.
Men jag vet att det inte hade fungerat för mig. Om jag inte kommunicerar med omvärlden, en tänkt eller högst reell, går jag lätt vilse. Det är som om själva arbetet med att formulera mina idéer eller tankar till en tänkt samtalspartner leder mig framåt. Allra bäst är det att få träffas och prata med folk på det gamla analoga sättet; live.

Mitt kort fick i stället bli en bild för en företeelse; den upptagna tänkaren. Filosofen. Konstruktören av nya (förhoppningsvis) sammanhang och/eller vägar.

Mitt första intresse låg i spelkortens/rollkortens möjlighet att påverka det sociala spelet runt oss. Kan jag vidareutveckla detta? Hur använder jag det som estetlärare? Jag tänker på Gunilla Granaths föreläsning, bl. a. om den dolda sociala strukturen i klassrummet. Elevernas nästan omedvetet axepterade ”hov” med kejsare och lakejer, och att när hon tog upp detta med dem, var det i det närmaste en förlösande och kanske upplösande faktor. De blev medvetna om spelet och kunde därför medvetet ta ställning till det. Kanske ”rollkort” skulle kunna vara en genväg till elevers uppmärksammande av sin och andras roller? Det pågående spelet...

På nätet hittar jag texter om den ”lekande människan”, ”Homo Ludens”. Det är titeln på en bok av Johan Huizinga från 1938. Enligt Wikipedia en studie över lekens roll i kulturen. (http://sv.wikipedia.org/wiki/Johan_Huizinga) I SVD skriver idéhistorikern Thorbjörn Gustavsson Chorell om Huizingas och efterföljande författares olika teorier om vikten av människans spel/lek för ett civiliserat samhällsbygge eller bara för sin egen skull i en värld av ändlöst föreställande. Det intressanta här, tycker jag, är att leken förs fram som en mycket seriös och avgörande faktor i människans världsbildning. (http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/artikel_165077.svd)

Ager Jorn: Brev till min son (1956-57)

Från Huizinga leder vägen till konstgruppen CoBrA och Situationisterna (bildades i Paris 1957 av Guy Deborg). Det är bl. a. dansken Asger Jorn m fl som i slutet av 50-talet inspireras av "Homo Ludens" texter om leken som kulturbärare. Jorns broder Jörgen Nash startar en dansk avdelning av Situationisterna och myntar begreppet "babyism". Det handlar om en av teknologi och underhållningsindustri omyndiggjord medborgare där arbetet stulit dennes skaparlust och fantasi. Han/hon är slav under konsumtion och lättillgänglig massproducerad kultur. Receptet är att på olika sätt nedbryta de samhälleliga institutionernas styre och att föra konst och kultur direkt ut till folket genom exempelvis happenings (kan ses som en konstnärlig handling där publiken deltar och där muren mellan publik och konstnär är riven). Situationistiska slagord myntades: FRIGÖR ERA PASSIONER, ARBETA ALDRIG, LEV UTAN DÖD TID. (http://www.yelah.net/articles/ludens), (http://sv.wikipedia.org/wiki/Situationisterna).

Guy Deborgs bok: Skådespelarsamhället (-60 tal)

Situationisterna har inspirerat moderna rörelser som Reclaime the Streets där människor försöker påverka samhället genom olika utomparlamentariska handlingar, ibland kallade direktaktioner. Jag tänker på Anna Carlsons konstnärsskap, de gruppövningar hon gjorde med oss och hur hon fick oss att inta det offentliga rummet. Vår klasskamrat F tog sig an stadens skyltar, något som kändes lite förbjudet och direkt kommunicerande på ett spännande sätt. Skyltar är ju samhälleliga pekpinnar eller spelregler. Youtube är ju annars en direktkälla för folkets röst och en motvikt till en institution som SVT. De försöker ju alltid hypa sina egna sändningar genom att publicera stora publiksiffror eller påstå att det har varit tittarsuccé. Mer intressant är det ju då att se besökssiffrorna på youtubes upplagda filer. Bara för att det handlar om lust och inte direkt ekonomiska vinstintressen eller någon dold politisk agenda!

Jag läser Cars bok och tycker att han ger ett bra spelverktyg. Han bygger en typ av karta runt människans sociala spel. Men han upprepar sig något och jag känner att jag skulle behöva förtydliga hans teorier för mig själv. Försöker spalta upp hans text i stolpar och försöker göra mindmaps över hans spelvärld. Det hela blir en bild av polarisering. Två vägar. Två världar förståss. En ändlig och en oändlig. Spel mot ett mål och/eller lek utan mål.

Till näst sista handledningen har jag fortfarande tänkt mig att försöka få ihop till någon form av lektion i ämnet Spelets regler. Jag är inne på att använda mig av mina kunskaper i konstvetenskap och med hjälp av den moderna konstens intåg visa på de olika "ismernas" samband med förändringar i samhälle, vetenskap och andliga frågor. Exempelvis Picassos kubism i "Flickorna från Avignon" där man ser den västliga världens upptäckt av den afrikanska maskkulturen men kanske också ett porträtt av en förändrad kvinnobild. Den moderna kvinnan, en främmande, hotfull och mer maktfullkomlig varelse. (http://images.google.se/images?hl=sv&um=1&sa=3&q=Picasso&btnG=Sök+bilder) Det finns mycket att hämta i exempelvis genusfrågor i den moderna konsthistorien. Men till sista handledningen börjar jag inse att jag inte kommer att hinna. Klasskamrat L hade planer om någon form av kollage och jag kände att det skulle vara en möjlighet också för mig. Det kommer att bli ett digitalt kollage med hjälp av fotoshop. Framvisningsform inte bestämd. Där står jag nu.

Kära kamrater!

2009-08-11T23:24:00.008+02:00

Ville bara säga att jag lever! Har fått en ny mobil, men inte lyckats lista ut hur jag skall få över foton till datorn än.
Det är bra att träffas live. Att få uttrycka sig mano a mano. Även om en av oss blev ledsen och gick. Det är ok för mig. Jag lägger ingen värdering i det. Jag är tillgänglig för uppföljande samtal i ämnet. Iaf kul och intressant att ta del av allas funderingar och erfarenheter so far.
Vet inte om jag kommer att lyckas med min ansats till lektionsförslag. Kanske något att jobba mer med framöver. Känner mig just nu väldigt sugen på att göra en gestaltning på tema kollage. Blev inspirerad av L! Det skulle kunna vara en visualisering av min kurs och de tankar jag fått och bearbetat under sommaren. Likt en humlas flykt över kunskapens ändlösa ängder. Surrealism kanske:)

Ses i morgon!

Till S

2009-07-28T12:17:00.004+02:00

Vågorna tror jag är ett resultat av vår atmosfäriska tröghet. Densiteten i tingen gör att rörelse endast kan skapas under ett ganska högt tryck. Energin måste upp i en sådan svängning att när väl rörelsen kommer igång är den svår att kontrollera.

Konst är ju för oss att få något att se lätt ut. Det är imponerande. Som i drömmen.

Holliday on ice.

En massa babbel som eg handlar om att jag vill bli färdig!

2009-07-27T05:27:00.025+02:00

Nej! Jag blir inte färdig. Men jag har en djup önskan om att bli klar. Komma till punkt. Runda av.
Jag tror jag börjar fatta. Att det är som terapi, det ändliga. Det ändliga spelets terapi.
Det är skönt att läsa böcker och se filmer med tydliga berättelser och tidslinjer. Typ; Det var en gång /.../ Snipp snapp snut så var sagan slut! Godnatt, sov gott! Grande finale! Vad är skönare än en storartad sorti! En klargörande epilog! Vem vill bli lämnad i sticket?
Jag kommer kanske aldrig förstå meningen med mitt liv, men jag kan låna historier om andras.

Vad jag gjort sedan sist? Nu skall ni höra:
Den lilla delen av familjen, utan den stora systern, har varit i Norge. Pappa hade fått gips på foten efter att ha halkat på rälsen till båtupptaget. Han driver en liten båtmarina. Den 66 år gamle mannen kastade sig bakåt i vattnet när en stadig järnbalk slog ner mot honom. Så det var "bara" foten som kom i kläm. Jag är glad som har en pappa i livet faktiskt. Iaf hans fru - medhjäpare till pappa - fick mycket att göra med båtar och gäster och gästtoaletter å allt, så vi ställde oss i köket. Lite bad och fiske hann vi med. Och vin. Och så har jag klippt mig! Kort! Sant!

Nu svar till min handledare S. När det gäller Situatuionisterna (se förra bloggen), förstår jag det som ett försök till en "väckelserörelse". De ville väcka människorna från det transliknande konsumtionstillståndet som redan rådde då på slutet av 50-talet. Ge människan lust att själv vara medskapande och deltagande i samhället. (Nedan utdrag ur Wikipedia.)

"De var starkt kritiska mot det alltmer konformistiska och tomma konsumtionssamhället som de ansåg växte fram. Guy Debords (rörelsens grundare) bok "La Société du Spectacle" som i svensk översättning heter "Skådespelssamhället" anses vara en huvudkatalysator rent ideologiskt till Majrevolten 1968 i Paris.[1] Boken borrar djupare i kapitalismens anatomi än t.o.m. Marx. Massalienationens varuskådespel kan bara brytas av den sociala revolutionen, men nya subversiva tekniker som dérive (undersökande stadsvandring med fokus på miljöns känslomässiga inverkan) och détournement (subversiv omkastning av mening och symbolik i t.ex reklambudskap) måste till. Vardagslivet, inte institutionerna, är utgångspunkten för denna omvälvning." (http://sv.wikipedia.org/wiki/Guy_Debord) "År 1988 publicerades Debords bok Kommentarer till Skådespelssamhället. Mycket av tron på en förändring av samhället har bytts ut mot ett konstaterande av samhället och den massmediala kapitalismen. Debord menar i denna bok att det diffusa skådespelet som utmärker samhället idag har övergått i ett totalt skådespelssamhälle." (http://sv.wikipedia.org/wiki/Situationisterna)

Jag vet inte riktigt hur man överför lusten till uppvaknande i skolan. Alla kanske är nöjda med sin roll? Gunilla Granath menade ju i sin föreläsning att många elever spelar med i spelet (läs "hovet") utan att kanske förstå sin roll och vad det eg. betyder. När vi i början av sommarkursen fick spelkorten, uppfattade jag dessa som just ett undersökande av deltagarnas roller. Också ett sätt att medvetandegöra. Tror iaf att man som lärare skulle kunna ta upp ämnet till diskussion och titta på eventuell konst eller film från tiden. Situationisterna har trots allt influerat "Reclaim the streets" m fl. mer moderna utomparlamentara rörelser. Solidaritet är väl den svåra nöten. Vem vill vara solidarisk, och med vem? (Upphovsmakaren Debord själv blev tillsist alkis och tog sitt liv. Ensam och förbittrad som det står i sagorna.)

Jag läser och funderar över strukturer. Gamla och nya. Carse delar världen i två strukturer; en ändlig och en oändlig. Den ändliga är samhället vi lever i. Men vår kultur är oändlig. Den kan inte tidbegränsas. Det som fångas i tid och rum är begränsat. Ett gammalt manus. Efter konstens alla regler (som man säger). Kulturen, skriver Carse, bildas av avvikelser! Variationer. Kultur är ouppreplig. En pågående kamp.

Under arbetet med de här tankekartorna hittade jag en rolig länk från wikipedia till en typ av automatisk mindmapping. Kolla:http://www.wikimindmap.org/

Platon, en finit gubbe.

Allt snack om finit och infinit fick mig igen att tänka på den gamle greken Platon. Han har ju i allra högsta grad påverkat vår kultur och inte minst, tycker jag, nedvärderat konsten. Platon gillade inte alls det föränderliga.

Konsten
Platons konstsyn representerar en argumentation som än i dag förekommer. För honom var konstverket endast imitation av ett objekt i sinnevärlden som i sin tur var en imitation av idévärlden, vilket gjorde att konstverket hamnade lägre i rang. Tillika ansåg Platon att konsten hade en skadlig inverkan på dess åhörare, och om till exempel en publik bejakade en pjäs som innehöll ett lustmord fanns det således risk att publiken fördärvades moraliskt.

I Platons världsbild har tanken på en idévärld en central roll. Idévärlden är enligt Platon den sanna verkligheten och sinnevärlden, alltså den värld människan kan uppfatta med våra sinnen, är bara är en skugga eller en blek kopia av idévärlden.
Idévärlden kan exemplifieras i att alla vet hur en cirkel ser ut, men att en handritad cirkel aldrig kan bli helt perfekt, detta kan bara inträffa i idévärlden, och den handritade cirkeln blir bara en kopia av idévärldens perfekta cirkel. Platons syn på idévärlden presenterar han i verket Politeia där han förklarar idévärlden genom den kända grottliknelsen.

Se mer utförligt i länken:
(http://sv.wikipedia.org/wiki/Idévärld)

Nedan sinnevärldens cirkel, alltså den cirkel jag ritat själv. Ett exempel på att jag befinner mig i den imperfekta världen enligt Platon. Infinit alltså.

Idévärldens cirkel, en perfekt cirkel med hjälp av datorns ritprogram. Är jag i den perfekta världen nu? Finit?

(http://sv.wikipedia.org/wiki/Platon#Filosofi)

Såg en fin dokumentär på tvåan söndag kväll. Den om Ambres. Eller Sture. Den gamle egyptiern som tar snickaren i besittning säger: ditt liv är ett i raden av smultron på ryttarens strå. Känner mig hedrad.
Ambres kommer i repris. http://svtplay.se/v/1554645/dokumentar/ambres

En varm hjärna vaknar upp - del 2

2009-07-05T21:23:00.002+02:00

Det livsånga lärandet, den livslånga leken. Får jag leka? Play, play, playgirl!
Har fått nys på SITUATIONISTERNA (1957)! En rörelse som var inspirerade av Dada, surrealism och Lettrism.
"Situationisterna ville ha en annorlunda revolution: de ville hitta tillbaka till fantasin och den konstnärliga kreativiteten. Poesi och konst skulle skapas av alla. Nu räcker det! utropade de. Åt helvete med arbete, åt helvete med tråkigheten! Skapa och konstruera en evig fest!"..."FRIGÖR ERA PASSIONER, ARBETA ALDRIG, LEV UTAN DÖD TID."(Texter hämtade från http://www.yelah.net/articles/ludens) Kan det bli bättre!

Homo Ludens!

En varm hjärna vaknar upp - del 1

2009-07-05T16:00:00.013+02:00

Sitter i paradiset och försöker samla mig. Temperaturen har sjunkit något och jag tänker efter; ogräs, finns det ogräs i paradiset?
Klorofyllet runt mig sjunger på en lägre oktav i dag och jag känner allvaret närma sig på utsidan planket. Gränderna är öde. Människorna ligger hemma i bakrus efter flera dagar ofiltrerad UV-strålning.
Tänker varma hjärnor andra tankar än de mer svalare?

Råå, söder om Helsingborg

En av frisörerna i Råå,

och ett av husen...

Första bloggen på sommarkursens andra halva

2009-06-28T22:15:00.010+02:00

Det var synd att jag inte hann träffa er, mina fina kurskamrater på torsdagens handledning. Hade behövt lite inspiration och tankar från er. Tack för en inspirativ redovisning alla! Hoppas ni fick en fin midsommar. Efter detta drabbades jag av någon form av hjärnsläpp, kanske uppdatering av ny programvara? Mitt kort blev: Gå upp i ditt arbete så att du inte är kontaktbar! Det tog kanske hårdare än vad jag räknat med. Läser boken av Cars och tänker. Jag tycker det var så bra när vi diskuterade detta med kortens uppgift i vår sommarkurs, att de kan vara ett sätt att bryta mönster och skapa nya, på ett mer medvetet plan. I samtal med handledare S kommer jag underfund med att jag måste göra en mindmap över spelet. För Cars beskriver något som jag själv har svårt att sätta ord på. Och jag vill konkretisera mera. Varför inte in karta, en mindmap? Det handlar om bilden av motivation. Grundbulten för vår framdrift. Varför skall vi lägga tid på konstnärlig verksamhet? Vem tjänar på det? Vad är meningen? Jag hör frågan eka i väggarna på gymnasieskolan. Inte bara där förståss. Jag tror Cars tankar är användbara. Koplingen till spel är så självklar idag i en värld nästan besegrad av den virtuella. Är den finit eller infinit? Vad vinner man i Second Life? Är det bara skönt att få en ny hud? Eller är det att slippa det dagliga finita racet?

Ni fattar! Jag tänker...svävar...krockar...hittar ny väg?

Uppgifter jag gör: kollar olika digitala mindmaps, läser kurslitteraturen, läser Tärningspelaren, läser era bloggar. Gör mindmap.

Och sist men inte minst: badar i havet! Jag är i Helsingborg nu, om någon tillfälligtvis skulle komma förbi! Här finns en strand med fina stenar!

Totalt hjärnsläpp!

2009-06-25T11:47:00.005+02:00

Har vaktnat ur törnrosasömnen med ett meddelande från H! Jag inser att jag liksom hon missat dagens handledningstid. Vet inte var jag varit! Solsting antagligen. Ber härmed min klass och min handledare om ursäkt!
Vi ses om en timme mina vänner!

5

2009-06-16T18:48:00.006+02:00

18:49 Hemma för att äta middag nu. Sedan tillbaka till skolan för att göra det sista.
Kommer att skriva bloggen senare i kväll. Försöker få en överblick...

Mitt Topos just nu!

Idag har jag försökt avsluta mitt byggarbete – precis som igår – utan att bli klar. Efter middag och lite slappning går jag tillbaka. Motvilligt men bestämt. Det känns som om en färdig plats skulle kunna vara nyckeln till att förstå denna kurs. Jag ser fram emot imorgon.

Klockan är 02 när jag drar ur kontakten på min limpistol. Men jag har inte varit ensam på skolan. Marie kom också. Hon ville göra färdigt precis som jag.
Nu är jag trött, skall försöka ta mig samman.

Dagens kort: Var snäll och hjälpsam mot #6 på fm, klaga och sabba för #6 på em. Inte helt enkelt att uppfylla em. uppgiften. Särskilt inte när den goda innehavaren av landet 6 kommer med fantastiska kakor och hjälper mig måla och bygga på min plats, eftersom hon redan är klar med sitt. Jag försöker gnälla lite iaf, men jag tror L var helt säker på att jag ironiserade och försökte vara käck som vanligt.

Jag är klar med min modell, fattas bara en sak. Skall försöka få på det i morgon, om jag kommer upp i tid. Känner mig osäker på vad jag varit med om. Får lust att bara släppa tankar nu. Funderar ändå på kursens första dag och Kattis intressanta intro. När jag slår upp ordet topologi, inser jag att jag faktiskt hört ordet förut. Jag har inte riktigt förstått ordet och det kan tydligen ha lite olika meningar, och ett av dem handlar om mattematik.

Jag såg en fascinerande – och ganska svårbegriplig – dokumentär för en kort tid sedan. Den handlade om en rysk mattematiker – Perelman – som hade löst ett väldigt svårt – ett av de svåraste – matteproblem. Tror de sa att det tog två till tre år för mattematikerna att ens kunna kontrollera om Perelmans uträkning stämde. Det handlade iaf om topoligisk mattematik. Det var så invecklat att de försökte inte ens förklara. Det jag fortfarande tänker på, är att Perelman för något år sedan gick under jorden. Han vill inte träffa någon längre. Varför inte? Har han räknat för långt? Finns det en bortre gräns?

Ett topologiskt problem

Perelman Perelman här är din sång
Din topologiska mössa var nog för trång
Talen var evighetslånga
Siffrorna oändligt många
Du räknade ut dig själv till slut
Och nu vill du inte mer komma ut

http://sv.wikipedia.org/wiki/Toposteori

4

2009-06-15T19:37:00.008+02:00

I dag kände jag lukten av onsdagens stundande D-dag!
Med en något butter min stod jag och svettades i min hörna med limpistol och mattkniv i högsta hugg. Kartongen splittades, snittades och kapades för att hitta sin plats i den intrikata byggsats som bildar min kåkstad. Men min flid övergicks av grannlandet nr 6 där drottning L klämde sin sista limsträng närmare 17:30 i dag. Hon är klar! Jag gratulerar och ser fram emot att fira med kladdkakemuffins i morgon. Grannlandet norröver, nr 8, ser ut att närma sig fullbordan även det. Ni är alla duktiga och jag tror att vi kommer att klara deadline tillsammans.

Dagens kort: Inför ny regel till Spelets Regler. Jag tyckte kortet krävde inblandning av alla kursdeltagare och tog mig friheten att avslöja innehållet. Jag bad om hjälp att bestämma regel genom att vi diskuterade vad vi kunde behöva. Vi bestämde att man skulle ha möjlighet att byta kort med annan deltagare, om den andre gick med på det. Två par bytte.

Återigen kände jag mig stressad av mitt kort, särskilt så här i slutspurten. Det gäller att snabbt bestämma vad/hur man skall göra, så att man kan komma vidare med sitt jobb. Än mer press kände jag när L (nr6) tyckte att vi borde lyfta våra blickar och och se hur vi skulle kunna skapa en helhet av våra byggen. L fick ge sig när jag snabbt klampade in och blåste av hennes förslag. Att bygga broar, visst, men jag menar att det naturligt blir en helhet, eftersom vi ju ligger där sida vid sida. Övergångar bildas därför av sig själv framhöll jag. (För att inte snacka om den tid vi/jag sparar!) Drottning L är diblomatisk och retirerar.

Funderingar/koppling: När inför man nya regler? När de gamla inte räcker. När de gamla inte håller längre. När de gamla inte passar längre. Det är en känslig affär, att införa ny regel. Den kan lätt påverka allt det som redan finns, är etablerat. Vill man det? Kan man överblicka konsekvensen? Det är lite som att införa en ny djurart från främmande land. Länge efteråt inser man skadan, men då är det för sent. Men en bra ny regel kan förståss göra underverk, rädda både människor och världar.

Tittade lite på The Game nu i kväll. Har sett den förut och tycker att den tar upp något viktigt fast på ett för mig väldigt amerikanskt sätt. Den påminner om den engelska gamla julsagan av Dickens; Scrooge. Om allt det fina i livet man kan gå miste om, när man bara itresserar sig för pengar. Som kärlek och familj. I The Game får en riking tvätta sin hals, som det heter. En praktical joke tagen till en högre nivå. När det gäller livsfilosofi gillar jag "Meaning of Life° (1983) med Monty Python, som just handlar om meningen med livet. Nedan ett av många favoritklipp. Efter denna episod kommer gänget alltså till himlen, och där pågår en evig julkabaret - Cristmas in Heaven - som också är en skön bild för människors förvirrade sökande.

Jag tänkte på det här med att vara social...

2009-06-15T00:34:00.004+02:00

The play must go on, det låter som ett känt citat. Men det är väl kanske: the show must go on? Eller är det månne: the life must go on? The name of the game? Det är väl en låt av Abba.
Jag ville bara berätta att jag har överlevt helgens ofrivilliga familjära samvaro. Det är nämligen så att jag kan tycka att det är väldigt svårt med en viss typ av socialisering. Jag gillar människor! Men när vissa kommer samman, händer det obehagliga saker i rummet. Det handlar om att dessa triggar varandra till oändliga redogörelser av resultatorienterade stordåd (sällan egna utan oftast andras) eller (enligt dem själva) sensationella avslöjanden om sakernas egentliga tillstånd. Att sanningen om världen eg. är ganska tjaskig! Okej! En förmildrande omständighet hade varit om det gjorts med en gnutta humor. Men hade de haft denna avgörande livsrikedom, hade problem inte uppstått.

Humor, det är något att dra fram ur hatten när man sitter fast i skiten.
Ett trollspö. En förlösare. En brobyggare.

En humorkurs för lärarkandidater kanske?

3

2009-06-12T21:06:00.008+02:00

Det börjar arta sig! Skapandekraften vibrerar på 5:e våningen!

Dagens kort: Producera grafitti på plats #3.
Först tänkte jag att där måste kortmakarna ha missat något, den platsen är ju ledig. Det är ju för lätt. Sen kom jag på att det antagligen var just för att platsen var ledig som jag kunde skribbla där. Nåväl, jag var snäll och glad för min enkla uppgift. Det betydde ju i iaf minimal friktion i den sociala sfären. Jag hittade en krita och "pyntade" lite runt klasskamrat Ks konstfärdiga dagskonst (hon hade alltså också fått uppgift på plats #3). Jag pratade inte med någon om vad jag gjorde men deltog i allmän kommunikation sammtidigt.

Reflektion: Att skapa utanför mitt eget projekt - det jag har huvudfokus på - är krävande. Jag flyttar mig i rummet och i medvetande. En för mig splittrad känsla. Såhär måste det vara att mata en känsla av oro...

Ett försök att hitta riktning?

Landet 7 börjar få ordning på byggnationen, en minst sagt spartansk arkitektur. Jag har haft turen att få en lång och fin låda av grannland 6. Den är här i prefab mode, en sammanhängande kedja av moduler.

Jag jobbar på med dagens produktion och tänker att jag vill se resultat på golvet innan jag går idag. Jag känner hur alla i rummet har samma fokus. Vi hinner knappt sätta på musik. Kommer vi att hinna? Två arbetsdagar kvar. Handledare S lugnar oss; försöka duger. Planen är att jag skall måla husen för att uppnå en blöt och mörk känsla, men jag är öppen för alternativ. Jag ställer ner det jag har...

Topos fredag 16:00

Ps/Dagens tips! Såg TV2s K-special! (Repris: 14/6).
Nyinsatt för dagen, handlade om konstbubblan som brast och marknadsspelet bakom.
http://svt.se/2.109829/1.1586997/den_stora_konstbubblan?lid=puff_1587941&lpos=lasMer /Ds

2

2009-06-12T01:13:00.019+02:00

Ojsan! Dygnets timmar tog slut innan jag hann komma in med dagens blogg! Detta är alltså torsdagens blogginlägg!

Började efter lunch idag, full med skolavslutningssånger och jordgubbstårta.
Malin hade kommit från Venedig och vi fick redovisa våra spelplatser. De är bra att få nya ögon att förklara sig till! Jag insåg att jag utelämnat information i gårdagens blogg. Tankar om hur jag försöker hitta vägarna till mina innevånares hem. Originalfotot är så mörkt att det är svårt att urskilja mellanrum mellan husen och det gjorde att jag först ritade av fotot för att hitta linjerna. Det var som om min hjärna behövde dessa mellanrum för att kunna orientera sig, för att kunna skapa en karta över platsen.

Jag skannar in fotot och ljusar upp det för att se tydligare. Jag funderar över hur människorna i dessa husen kommer hem...alla måste ju komma hem! Var är deras väg hem? Jag bestämmer var gatorna måste gå för att de skall komma hem och ritar in dem med streck.

Var är alla som bor här? Hade man kunnat se någon om man förstorade ännu mer? Jag studerar de små fönstren och funderar över om de blå preseningarna visar att vissa haft råd att täta sina tak eller om den finns där för att de inte haft råd...

Jag fortsätter bygga mina små skokartonger och får dagens spelkort av omtänksamma grannen. "Mumla och svara med frågor", står det! Vi har det så himla kul med varandra på vår byggarbetsplats, de flesta av oss har lärt känna varandra någorlunda bra på de två terminer som gått. De här korten kompliserar vår relation och när jag mumlat en stund misstänker ni andra snabbt att här är det nåt skumt. Min granne H var onaturligt gnällig, min andra granne L var ovanligt motsträvig liksom flera andra förutom de som helt slutade kommunicera. A hade blivit en liten blygis. Är det korten eller en dårlig dag? Sista timmen räknar vi ner för att kunna "lägga korten på bordet". Vi skrattar lättade. Det var kortet. Men det tog ett tag innan jag kunde komma ur mitt mumlande gnällande tillstånd. Det är alltså så det är, ett beteende är också ett tillstånd...min utgångsplats. En plats man kan gå in i/lämna.

dag 2

Sommarkursen hejhej sommarkursen...

2009-06-10T20:40:00.020+02:00

Vad har hänt?
Vi har fått ledtrådar, en plats, en uppgift för platsen och förhållningsregler för denna sommarkurs som kallas Spelets Regler.

Ledtrådar: Den informella staden (Caracas, dok.film), Topos, den 5:e dimensionen (Vygotskij), Pivå/Pivot, hermeneutik (Hans-Georg Gadamer), horisontsammansmältning, det sociala spelets regler och sist men kanske inte minst; infinit insikt genom finit spelupplevelse (med reservationer för minnesluckor).

regelverk och karta

Dag 1 (utgångspungt - utsiktsplats - topos)

Min uppgift för modellbygge (man kan fatta varför arkitekter har en förkärlek för minimalism och rena ytor)

Nu är det dag två med Spelets Regler! Här vilar man inte på lagrar från svunna dar. Vi står på huvet i kartongbitar, wellpapp, foamboard, plastbitar, frigolit och andra skumma plaster! Vaffö gör vi på detta viset? Vi vet inte! Förvirring råder och därmed är vi precis på rätt plats.

dag 2 - kaos...eller?

F.o.m i dag får vi också ett "dagens kort" att förhålla oss till under modellbygget. På mitt stod; "Jobba så intensivt med bygget att du inte är kontaktbar". Det var svårt. Att gå upp i bygget var skönt - jag gillar att bygga - men att inte interagera med mina kurskamrater var knepigt. Det kändes helt sjukt att inte svara eller låtsas inte höra när någon pratade till mig. Särskilt när vi fram till lunch idag diskuterat och funderat över våra strategier tillsammans. Men kanske finns det någon som störs? Det har jag inte tänkt på. Det är som att man söker sig till andra för att man inte vet vart man skall, vart vi är på väg.

En försiktig början...som ett gäng bruna tänder i horisonten. Nu skall altså jag göra modell av byggen från ett ovanifrån perspektiv medan de som byggt husen har ett underifrån perspektiv!

Hej alla ni fina klasskamrater, va kul det skall bli!
PS/Torsdag; kommer så fort jag kan! Ska bara höra de små fina rösterna sjunga in sommaren först! /DS

Utställning!

2009-05-26T12:17:00.008+02:00

Utställningen blev klar! Alla har gjort ett fantastiskt jobb! Kvällen innan var läget lite annat med grejer i en förvirrad röra över hela aulan. Vi var tveksamma till hur allt skulle bli. Men se! Jag fick klart min teckning och monterat min Lisa...

Upphängning>>>

Land i sikte?

2009-05-23T18:07:00.011+02:00

Den sista veckan har jag passerat flera stadier av idéer. Min teckning är inte klar. Istället har jag funderat på hur jag kan använda min Barbara i konstverket. Jag har nämligen en uppblåsbar kvinna i min garderob. Hon hadde huvudrollen i en liten feministfilm jag gjorde en gång, och nu tror jag det är dags för henne att komma fram igen. Jag kom att tänka på Barbara efter att jag sett ett debattpogram på TVn där konstfackeleven Anna Odell fick stå tillsvars för sitt skandalomsusade examenskonstprojekt. Jag blev provocerad av bu-körens självpåtagna rätt att definiera konsten. Jag fick idén att göra en allegori. Konsten som investeringsobjekt, något att äga, något utbytbart och statiskt. Dresserat. Dött. Motsats till vitalt, vilt och överraskande. Jag provar att sätta ner en fot.

Veckan går mot sitt slut och jag är osäker. Efter samtal med min handledare i onsdags, har jag insett att det kanske inte är helt enkelt att använda dockan. Jag hade först tänkt att använda en lite pampig stol och sätta henne i. Hon skulle vara uppblåst och naken så när som på en mask för ansiktet. Masken är Da Vincis Mona Lisa. Bakom henne någon form av tapet. Eller kanske bilder över mina tankar, assosciationer. Jag gjorde masken (färdigköpt mask med påklistrad reproduktion av Mona Lisas ansikte). Verket skulle heta konsten som sig själv. Men min handledare föreslog att hon kanske borde ha något på sig, så att fokus inte hamnar på det hon är till för i första hand. Jag pratade med min man, han höll med. Kanske jag som kvinna ser Barbara mer som en märklig badboll. Att jag inte riktigt kan ta till mig tragiken i det hela, därför att hennes uppenbarelse provocerar mig. Hon är en Frankensteinkvinna, en ihopklistrad kvinnoliknande varelse med hårda plastbröst och tre hål, som torde skada vad det än är som stoppas in där.

På fredag kom jag på att Barbara med mask kanske kan ramas in. Ett något svårare tilltag men kanske bättre. Tror jag kommit fram till något...

Blogg nr 6

17maj!

2009-05-17T01:07:00.014+02:00

Det är natt till söndag och Norges nationaldag och jag har kastat en blick på min norska folkdräkt, ett arvegods. Ibland tar jag på den på Norges dag, och känner mig extra norsk och stolt över norska fjäll och fjordar. Naturromantik alltså. Men jag gillar inte nationstanken egentligen. Att man skall ha och försvara gränser. Gränser är till för att sprängas. Fast det är klart, de mentala gränserna är nog de riktiga gränserna. Begränsningar.

Kvinna i Nordlandsbunad med slagord

En amerikansk musikartist som intervjuades på svensk TV nu i kväll, berättade hur hon nyss hade en stark aha-upplevelse när hon insåg att vi faktisk befinner oss i rymden. Jag förstår precis. Först vet man att så ligger det till. Men att verkligen fatta det är en annan sak. Känns mer som att livet och världen är något jag hanterar. Ibland infinner sig aha-känslan när jag inser hur vissa delar hänger samman. Jag tänker mig att jag broderar utan mönster och använder de färger jag för stunden gillar. Plötsligt ser jag att det jag gjort bildar ett mönster. Aha!

Latest entry

Nike från Samotrake men med ett huvud och scematisk skiss för kunskapsinhämtning.
En bild av hjärnan och perseptionens makt över tankar och kunskap. Konst från historiens antika bakgård. Igår fick hon en krona av Dushamps flaskställ. Hittade en bild av Lucian Freud som ligger på ligatoppen (2008) som dyraste konstverk av nu levande konstnär. En jättefet dam som sover naken i en sliten soffa. Nästan 200 miljoner gav en ryss för den. Jag ritar in henne svagt i mitten av bilden ovanför Linné på sin hundralapp. Karl Marx målar en kapitalets utsugningstrappa och Baldungs självporträtt har fått Eu’s stjärnor som gloria runt huvudet. Jag insåg häromdagen att han var från Bryssel (medeltid).
Kanske skall Albert Einstein vara med, med sin teori...? Resa i tiden (Hög gravitation eller hög hastighet) Han skall ha en glödlampa över huvudet. Det handlar om ljuset. Förutsättningen för vår varseblivning.
Tänker också att jag skall ha med någon allegori över konsten – antagligen Artemisia Gentileschis självporträtt. Gombrich borde se henne...genom Einsteins ljus.

På veckans handledningsmöte pratade vi om konstens roll ( inledningsvis om Anna Odells konstskandal) och vad Ernst Billgren säger om konstens väsen. I sin bok om konst menar han att konsten som begrepp var en 300 årig parentes och upplöst någon gång på 60-talet. Människorna har bara inte vant sig än. Eftersom konsten i dag kan vara allting och därmed inte utesluter något saknar det som begrepp funktion. (Så långt Billgren)

Jag funderar mycket på konsten som begrepp. Konsten har i historien definierats och kontrollerats av samhällets elit. Allt ifrån det kungliga kuriosakabinettet till dagens investeringsobjekt på konstauktionerna. Att få äga, definiera eller utöva konsten är en hårt kontrollerad angelägenhet. Nu när det stormar runt Odells examensprojekt, tycker iaf. jag att det är tydligt att konsten får en funktion som punkig demokratisk kraft. I media och stormiga debattpogram är nu diverse makthavare och institutionschefer djupt störda av Odells sätt att agera. De menar att hon på ett brottsligt och oetiskt sätt tagit tid, plats och personal i anspråk och ändå inte uppnått något av värde. Vilken märklig värdesättning! Vem är det som i åratal underfinansierat vården? Vem har just undergrävt/spekulerat i värdet av våra pengar och vårt arbete och ser det som en självklarhet att vi skall betala förlusten?

Vad är sant/falskt? Värdet, en förtroendefråga eller ett virus? Efterfråga, en företeelse i efterhand.

Blogg nr 5

Vad är er utmaning sa H!

2009-05-11T23:32:00.004+02:00

Hon stormade in till vårt ooficiella möte och kastade ur sig denna utmanande och högst relevanta fråga.
Vi försökte svara dej då H, men nu när jag är hemma känner jag behovet av att dela med mig av ett pågående beroende, och den utmaning det utgör.
Just nu handlar det alltså om att minska på min konsumtion av ett visst dinkelknäckebröd (H, jag skojar inte). Jag har skrivit till brödföretaget och bett om hjälp att stilla denna eviga hunger, men de har inte svarat. Tycker antagligen att jag verkar oseriös. De skulle bara veta. Min lilla familj står nog för företagets överraskande stora vinstökning det senaste halvåret. Positivt är väl att tandläkaren och hans assistent berömde mina fina tänder vid den sista checken.
Men det finns förståss fler utmaningar, som att få alla att fatta att konsten är/kan göras av alla.

Philosophy of the World!

2009-05-10T23:48:00.018+02:00

Fascinerad av det som kallas outsider.
Outsider Music kallas detta.
The Shaggs (1968-1975, 1999 bestod av systrarna Wiggin) spelade in skivan med samma namn 1968. (Har skivan hemma om någon blir nyfiken.) http://en.wikipedia.org/wiki/The_Shaggs

(foto: Lars Tunbjörk)
Annan konst (Outsider Art), just nu på Göteborgs konstmuseum kallas i texten; "poetiska och egensinniga verk". Konsten är ett Mystrium [sic!] - låt den vara det, ett devis från en av de medverkande konstnärerna. Jag säger: det här är konst för sin egen skull, för upphovsmakarens skull, och nu tack vare det Postfuturistiska sällskapet, för vår skull! Underbart! http://www.postfuturism.org/annanko.htm

-Jotack, det är bra. (Camilla Åberg)

Det här fina och egensinniga verket har Camilla Åberg (ja just det, från vår klass) gjort. Camilla har utställning nu, tillsammans med Karin Wästlund på galleri Cosmopolitan (bakom Kronhusbodarna). Bilden ovan finns inte med där, men annat kul.

Här är mitt bidrag till världsfilosofin just nu...
Arbetstitel: En krona för dina tankar.
Eller kanske, En gåslever flyger inte... Jag tänker: vi hyllar och dissar, katalogiserar och kanoniserar vårt beteende, våra skapningar. Respekt är mycket viktigare. Människan är helig, gudomlig. Skapelsen och skapandet. Enkelt och stort på samma gång. Det finns en tyst revolution, där vi delar med varandra.

Blogg nr 4 (del II)

Under konstruktion!

2009-05-08T18:03:00.005+02:00

Jag tänker på val. Att allt jag gör skapas av val. Jag väljer en tanke, jag tänker, jag väljer en åsikt, jag tycker, jag väljer mina ord, jag säger, jag väljer att göra, jag gör. Tanke/ord/handling. Nu har jag försökt kapa den där kedjan och börja mitt i ungefär. Men valet kommer jag inte undan. Ska jag ta en tunn eller lite tjockare penna, eller blyerts?

Fortsättning följer strax, behöver bara välja en väg...

Blogg nr 4 (del I)

Horror Vacui!

2009-05-03T23:59:00.013+02:00

Hej kamrater! Mina veckoreferat kommer alltid sent på söndag. Jag försöker vara duktig och allt men att få till den där fredagstexten verkar vara stört på omöjligt. Undrar vad det är för någon konflikt som ligger där i botten av en sådan återkommande blockering? Behöver jag terapi? Gudskomplex kanske? Veckan är liksom inte klar där på den femte dagen (fredag), utan vila får jag göra på söndag. Typ.

Det är spännande att följa alla kamraters processer. Också intressant att känna motståndet hos er (med undantag för några få) - precis som hos mig - när man inte vet var man skall eller vad som finns i nästa tomma ruta. Det finns ett namn på det där, skräcken för det tomma. Horror vacui. Sant! Hedersord! Men i konstvetenskapen handlar uttrycket om skräcken för att lämna något tomrum, att alla ytor måste fyllas. Passar ju även i en massa andra sammanhang som till exempel skräcken för tystnad. Vi pratade om det i vår seminariegrupp, att känna oro och kämpa med att hitta fokus. Jag försökte beskriva hur det var att spendera en helg på s.k. Retreat och bara vara tyst. För då händer det att man inser att bakom allt vardagligt babbel finns fokus alltid med. Som en dimma som lättnar. Som ett klart ljus. En fantastisk upplevelse. Vår seminarieledare kunde berätta att han hade vänner som varit tysta i veckor, vilket ger en ännu större effekt så klart. Det är iaf det jag försöker göra nu, vara stilla och hitta mitt centrum/ fokus.

Så bra att få träna på Sokratiska samtal! Svårt men bra. Man måste nog göra det mycket för att det skall fungera. Det är så genialt att börja med en nära/enkel fråga och sedan ta sig längre ut i de större perspektiven, livsfrågorna. Måndagsfilmen; Trion från Belville, var lite svår att få grepp om med Sokratiska verktyg. Kändes som man skulle behöva se den en gång till. Den var väldigt fint tecknad tycker jag. Lite bisarr i sitt uttryck vilket förstärkte känslan av individens eviga slaveri under sina laster.
Summa av lasterna är konstant; säger Dante i Hasse & Tages film; Mannen som slutade röka. En favoritfilm om en arvtagare som måste sluta röka för att få sitt arv. Filmen är en fri tolkning av det gamla medeltidsdramat (av Dante Alighieri) La Divina Commedia - Den gudomliga komedin - som handlar om hur -kort sagt- människans själ luttras genom livets svåra prövningar (http://sv.wikipedia.org/wiki/Den_gudomliga_komedin)

Blogg nr 3

Min läxa!

2009-04-29T00:04:00.002+02:00

Dagens svett! Kanske fusk men jag börjar med något som är lite större än ett frimärke.

Bra om kulturens vilkor i dagens DN!

2009-04-28T23:21:00.002+02:00

Ville bara säga HEJA Niklas Rådström!
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/debatt-kulturutredningen-1.853931

Steg 1: Förvirring!

2009-04-26T21:17:00.017+02:00

Ber om ursäkt att mitt blogginlägg kommer så sent igen. Mycket som svirrar nu! (Föresten, grattis igen H! Hoppas du haft en fin födelsedag!) Tänkte på den där översikten av den "Generella kunskapsprocessen" som K. presenterade i torsdags. Skönt att förvirring har en första plats där, det betyder att jag ligger bra till i den processen!
Vilken bra idé med de här seminariegrupperna! Vår handledare var väldigt inspirativ och uppmärksam på våra idéer. Tycker jag! Spännande att följa allas processer! Läget rent personligt är fortfarande förvirrat dock. Jag skall teckna, det vet jag. Har börjat...

http://sv.wikipedia.org/wiki/Pierre_Brassau

Så jädrans konstigt detta med frågan om konst. Måndagsfilmen med lilla Marla gjorde starkt intryck på mig. Och jag vet inte om jag tycker att hon skiljer sig så mycket från andra barn, mer än att hon hade föräldrar som såg till att hon fick alla möjligheter att måla och uttrycka sig. Fredriks dotter har exempelvis gjort fantastisk konst precis som Marla (se nummer 010). I filmen kokade allt ner till frågan om vad som är äkta, vad som är sanning. De s.k. stadieteorierna om barnteknandets utvecklingstrappa från kludd till mer eller mindre naturalism, handlar ju om idén att kludd är primitivt och naturalismen civiliserad (förenklat). Åkej! Nu målar Marla abstrakt och glatt med alla sina färger, och det är jättefint! Gallerier och konstsamlare ser ett geni, medan hennes föräldrar skrattar lite generat. "Det är ju bara vår lilla Marla". säger de. Men Marla blir känd och hennes konst säljs för mycket dollar.

Men så säger någon att det nog är pappan som haft ett finger med i färgen s a s. Att den oskyldiga abstrakta konsten kanske inte är så oskyldig trots allt. Och då är tavlorna inte värda något längre...
Om det nu hade varit en apa som målat tavlorna istället, hade det bevisligen blivit lika stor skandal (känd skandalhistoria om den målande apan här i västsverige för ett antal år sedan. Se länk ovan under bild). Miraklet med Marla handlade om barnets oskyldiga hand. En pappa är inte oskyldig och tydligen inte heller en apa. Men vad betyder oskyldig? Vad är det för oskuld som är värd guld?

Tillbaka till stadieteorierna, om nu naturalism/avbildning är lika med utveckling/färdighet, varför är den mindre värd i konstsammanhang (stort sett)?

Nu lite reklam! Åk till Borås Nya Konstmuseum och se den nya svenska konsten. 10 konstnärer ställer ut fram till den 17 maj. Kolla hemsidan http://www.boras.se/kultur/boraskonstmuseum.4.633e5e10039748abd7fff61648.html, för film med medverkande konstnärer.
Flera från klassen var där i onsdags (tack Å. för att du kunde köra!) och spanade in stor (även till förmat) konst.

Linn Fernström från Borås Nya Konsthall; Samtidigt - svenskt måleri på 2000 - talet. (mobilkamerabild)

Blogg nr 2

Var är konflikten?

2009-04-20T13:21:00.016+02:00

En förenklad version av serien: Vem sa att kunskap var lätt att bära? Mitt bidrag till serier på temat konflikt. Stillbild hämtad från filmen Hets (1944).

Var är konflikten? Är den inte lite som gränsen, vårt förra tema, lite undflyende och samtidigt överallt? Om jag känner att det skulle vara en konflikt på gång, var finns då den? Hos den andre, eller hos mig eller är den vår tillsammans?

I uppslagsboken på ordet konflikt, står det något om att ”häftigt sammanstöta”. Brutalt alltså, det är ju sådant man hör på nyheterna när det händer grejer i oroliga delar av världen; ”Häftiga sammanstötningar inträffade i dag ...” Den typen av konflikter har vi ju som känt inte i Sverige. Eller? Vill nog påstå att vi har det, i en del klassrum på grundskolan. Ångande frustrationer som övergår i fysiska utspel. Inga direkta sammanstötningar kanske, mer som hjälplösa slag i luften. Förvirrade barn med alltings mening som återkommande mantra.

Jag upplever att de som är äldre, på gymnasienivå, också bär på frustrationer och inneboende konflikter, bara nu i en mer uppgiven passiv form. En form som tar sig uttryck i svårigheter till fokusering och verksamhetsförmåga. Jag har tolkat det som brist på motivation.

Lars Åke Kernell pratade på vårt fina seminarium om motivationen, som ett resultat av tydliga mål. Det låter klokt och rätt. Man kanske inte kan ha motivation om man saknar mål. Men vad skall unga människor ha för mål i dag? Formulerar skolan detta mål? Vad har skolan för mål mer än att visa på bra resultat i högsta möjliga antal elever med bra betyg?

Som lärare i estetik vill jag ge en ung människa möjlighet att skapa och uttrycka sina känslor och drömmar, vilket också måste innebära att jag ber dem blottlägga möjliga konflikter och rädslor. Allt sådant som bildar mänsklig kultur. Sådant som konsthallar och gallerier är fulla av, sådant som skriver konsthistoria, som fyller bildbanker och är källor till alla digitala bildvärldar, sådant som hänger på inredarens vägg i någon av alla dessa teveprogram eller sådant som ger rörliga bilder på bästa sändningstid eller på hyrfilmen m.m., m.m.

Det har vi gemensamt; förmågan att skapa, på vilket sätt det än måtte vara. Skapandekraften kan – med historiens goda minne – välta både det ena och andra lasset. Det finns makt i skapandekraft. Ett känt exempel är hur tyska ledare skapar bilder av sin nya nationalstat under 30-talet med tydliga hälsningar till romersk krigsromantik samtidigt som alla samtida konstbilder – i opposition till denna krigsromantik – bannlyses för landets folk. Intervjuade från denna tid säger att det kändes helt rätt och naturligt då! Vad vill dagens ledare med estetiken? Att vi skall konsumera den kanske. Men producera? Vara medskapande? (Medskapande blir rött i datorns wordprogram! Det finns tydligen inte ens med i datorns ordförråd!) Vår skolminister verkar inte se någon vikt alls i skolans estetiska verksamhet. Eller är det kanske just det han gör? Hade han inte ett förflutet i det militära? Är det någonstans man tar kulturens kraft på allvar är det ju inom det militära. Högt upp på prioriteringslistan – vid eventuell krigssituation o liknande – ligger kontroll av propagandaapparaten, dvs. media, TV och Radio.

Blogg nr 1

Pausmusik

2009-02-13T21:38:00.001+01:00

Konflikt in spe

2009-01-24T14:09:00.009+01:00

http://artpad.art.com/gallery/?kdz9r2nchk8
De kan bli så fel (kolla länken)

Homage to artist Jesper Waldersten
(tolkning av Lene Hay)

/Conflicto, avi, etc. I. (säll.) o. -ctor,
I. dep. (intens. af confligo) eg. slår
starkt och häftigt tillsammans, deraf 1)
i medial bet. strider, slås, ligger i strid
med.../

Latinsk-svensk Ordbok
A.G.G. Salenius 1920

Det är så vackert, med sol i regn.

2009-01-22T17:06:00.008+01:00

...som att få den som gråter att skratta. Glöm inte att det är den bästa medicin; SKRATTA!
Även bra mot troll och annat sattyg; skratta så hjärtligt och högt du kan. Låter det krystat? Var inte missmodig, utan fortsätt djärvt framåt, skall du se att ett riktigt skratt gör entré. Liksom framlockad av ljudet.

Sen kan man ju alltid skrämma fan på dörren med en mexikanare!

Thankyou and godbye!

2009-01-16T19:11:00.008+01:00

Tack alla klasskamrater, föreläsare och lärare för en lärorik och inspirerande höst!
Ses på måndag!

Skissboken och drömmar om Hollywood.

2009-01-16T19:07:00.017+01:00

LA PORTA

Uppdraget att gestalta ordet GRÄNSER mynnade för oss ut i tanken om att ge människor möjligheten att medvetet, efter egen önskan passera en inre gräns. Vi bestämde oss för att sätta upp en port för förändring. Att ge människor en möjlighet till att förändra något - privat eller i arbetslivet. Vi skulle leda dem fram till porten och möta dem på andra sidan med pepparkaka och certifikat för att minnas begivenheten. Vi hittade en plats på Haganygata, där ganska många passerar, men ändå kanske inte har allt för bråttom. Portalen hade klätts i silverglitter och ljusgirlang och framför den låg en röd matta. Vi spelade musik för rätt känsla (Ulla Billquist: "Öppna ditt fönster" mm).

En man frågade; Jaha, vad är det som händer? Jag sa: Det här är förändringens port, där du har möjligheten att förändra något som du skulle önska var annorlunda kanske...Han sa: Vad kostar det? Då fick jag säga de fina orden: En inre förändring är gratis! Han var en av de första genom porten.

Ett tjejgäng (14-15 år) gick glatt stojande genom porten, tackade och for sedan vidare bortöver gatan. Efter en stund kommer några andra tjejer i samma ålder halvspringande och undrar om de också hinner gå igenom porten. Javisst säger vi. Bra!, säger de, för vi vill också komma till Hollywood!

Jag gillar idén om den magiska porten, gränsen eller dörren. Som liten kunde berättelser om sådana portar ge min fantasi oanade möjligheter. Jag minns känslan än. Just det där med att bestämma sig för att rent fysiskt gå över en tröskel för att uträtta, uppnå eller förändra något är väldigt spännande tycker jag. Vi har ju fortfarande möjligheter till sådana riter när vi döper barn, konfirmerar oss eller ingår äktenskap. Man passerar porten till ett särskilt rum, där det skall ske. Jag tror denna fysiska förflyttningen är väldigt viktig, för att skapa en psykisk förändring. Att riten tydliggör, befäster förändringen av tillstånd. Camilla - min basgruppskamrat - sa något bra i den förbindelse tycker jag. Hon menade att man egentligen borde ha en ritual för skillsmässa också, för att hjälpa människor igenom en mindre rolig process. Om man ingår äktenskap borde man utgå i skillsmässa.

Det var skönt att göra om det för våra klasskamrater. Det är roligt att bjuda på en skön om än liten resa och det var fint att få ställa fram kaffe och kakor till. Flödesskrivet hoppas jag gav något till var och en. Vi testade det själva i vår basgrupp först och fick mycket ut av det. Särskilt intressant var det att se hur olika man tolkar samma ord.

Det var väldigt spännande att driva det här projektet! Det kunde inte bli fel. Jag vill återigen tacka mina basgruppskamrater för att de gjorde min idé till sin och gav järnet i vått och tort. Det var ju som bekant ett typiskt Göteborgsväder när vi glada i hågen begav oss ut med portal och i pingvinfrack och stormhatt. Man kan säga att stormhatten gjorde skäl för sitt namn. Det var fantastiskt kul att hjälpa människor igenom porten och de allra flesta verkade fatta grejen. Eller var det bara den hägrande pepparkakan som lockade?

-------------------------------------------------------

SKISSBOKEN
5 bilder om gränser att spränga kommer här:

Det här kanske man inte får göra, men jag emotser en telefon från Nordkorea, eller DN...
Bilden är en oslagbar kommentar till Anna Karlssons Workshop med oss i början av kursen. Jag har döpt den: "Kvinnor kan också inta det offentliga rummet". Den säger många saker, som att; Det är bäst vi intar det offentliga rummet innan det tar oss (här det fascistiska rummet). Anna pratade också om modet att inta rummet. Jag är säker på att dessa kvinnor känner sig störtmodiga med uniformer och vapen och allt. Men det ultimata modet för mej skulle ju vara om dessa kvinnor kastade vapnet och stampade på flaggan mitt i paraden. Det är så intressant det där, att fråga sig på vems villkor man intar rummet.

Det var någon gång i oktober det hände! En egyptisk kvinna blev taffsad på och anmälde händelsen. Jag hörde det på nyheterna. Det var tydligen så ovanligt att någon anmälde taffs i Egypten att det tjänade sin plats som världsnyhet just då. Kvinnan - som tydligen var en välutbildad dam från finare familj var intervjuad och kunde berätta att man hos polisen hade övat stark påtryckning för att få henne lägga ned åtalet. "Det är ju en stackars outbildad fattig man" sa man, och då tyckte polisen att hon skulle ha förbarmande. Men, hon stod på sig - för hon var trött på allt taffsande - och tjänade sina 15 minuter i etern. Tack du egyptiska kvinna!

Den här lilla skissen är en beskrivning av den känslan jag får när jag tänker på hur viktigt det är att kämpa för att ta ett kliv framåt i min utveckling (på alla möjliga nivåer). Frågan jag oftast fryser inne med är: vad gör jag sen?

Det här är en beskrivning av den självvalda pinan, ångesten och mörkerseendet. Jag lider nämligen av prestationsångest som tar sig uttryck i att jag sällan kan leverera i tid. Om jag har en deadline, vill jag verkligen känna på den bokstavliga innebörden av ordet. En gräns som orsakar lätt nära dödenupplevelse.

Neyadhmer, iraniern (som har fått ett jättelångt stycke text tidigare i min blogg) som föreläste för oss om interkulturell pedagogik, påminde mig om ett ämne från min kurs i konstvetenskap. Det handlar om "den koloniala blicken", det synsätt som västvärlden anlägger i kraft av koloniala makter på de länder som behandlas som handelsvara eller gränslösa källor till inkomster. Det är också den blick en västerländsk turist har när han låter sig underhållas i ett fattigt land, där innevånaren på andra sidan planket svälter eller lider. Här om dagen hörde jag ett nytt ord; "Landgrabbing", vilket är det flera rika länder (bl a Kina) gör idag när de köper upp odlingsbar mark i fattiga länder, därför att de är rädda att deras egen jord inte skall räcka till. En typ av nykolonialism alltså.
Jag har med hjälp av bokmärken gjort tre koppar med gott dricka som vi har svårt att klara oss utan. Glada och harmoniska bönder skördar här; Te, Kakao och Kaffe.

När du trodde allt hopp var ute vänder det!

2009-01-08T16:07:00.003+01:00

Second day of Second Life...

2008-12-21T15:13:00.011+01:00

DIGITAL MILJÖ. DEL 2

Okej tillbaka på banan - BB plattan, Sonia och jag. (står och spanar en stund)

Hjälp! Vet inte hur det gick till men jag har klätt av henne! Den stackars kvinnan! Hon kan ju inte hjälpa att hennes mamma är totalt nollad i den här världen.

Okej! Jag fick på henne kläder igen. Tight men praktiskt! Catsuite alltså.

Hittar flygknappen och lyfter upp Sonia till ett större perspektiv över stället. Var är vi? Verkar som om hela den här ön är en ingång till second life.

Kommer till ett café, tror jag. Blir bjuden av en Yogi att sitta ned. (Han får berätta hur jag gör för att sitta först.) Efter att ha introducerat oss frågar han om vi skall play a game? Vaddå game? säger jag.

Tror han försöker ragga upp mej! Nog dags att säga ajö för i dag. Sonias leaving the building.

Detta är alltså min andra dag i Second Life och jag har för första gången chattat med någon över nätet. Ja! jag vet att det låter mossigt, men har aldrig varit intresserad. Jag gillar att se de jag pratar med, på riktigt. I allafall veta vem de är. Väldigt konstigt att ha en ställföreträdare så här tycker jag.

Erfarenhet: Att vara virtuell kändes lite som att drömma. Men här är man kanske mer vaken i drömmen... Att befinna sig i den här världen kräver också kunskap om hur man styr sin kropp, och som nybörjare kände jag mig ganska begränsad. Att styra sin kropp har man ju redan lärt sig en gång, och det känns underligt att göra det igen. Antar att det kan vara nyttigt att observera den fysiska kroppen på nytt. Tänker också att det måste vara fantastiskt att besöka Second Life om man exempelvis är fysiskt begränsad i sin vardag. Även psykisk begränsning borde kunda finna sin frihet här. Det är ju inte alla som lever i ett samhälle där man får och har möjlighet att säga och tycka vad man vill. Second Life är antagligen perfekt för alla möjliga subkulturer och grupperingar. Jag kan bara ana...
Den ena kvinnan jag mötte kom från Indien. Det är första gången jag pratar med någon som är i Indien. Att träffa andra (även om de är representerade genom en alias/avatar) på det här direkta sättet, ger mig en unik möjlighet att kommunicera den s.k. andre, främlingen, okände. Jag tänker på Rasouls föreläsning om Interkulturell pedagogik och om den koloniala blicken; kommunikation med 1800 - talets museala blick, där jag är subjektet som tittar på de/det som är objektet. Second Life är en helt annan berättelse! För den som vågar/vill är detta en möjlighet för möte subjekt till subjekt. Man har alltså möjligheten att välja. Att möta det okända, eller gruppera sig med de man redan känner eller vet att man gillar.

(Till Mattias; Jag kom aldrig in på World of Warcraft på HDKs dator. Verkade som om programmet bråkade med datorn, den fick startas om flera gånger. Därefter var ikonen försvunnen. För mig blev det bara Second Life.)

Jädrar i min låda! Digital miljö del 1.

2008-12-19T15:50:00.010+01:00

19/12 Second Life, first time!

Jag kom in på Second Life till slut, efter diverse varningsrutor 1000 frågor.
Vilket kör - fick ta tekniksuport per telefon.

Här föds jag!(Är detta BB för alla?)

Hjälp! Vem är denna grå jätte som plötsligt rusar fram och nöstirrar på mig? Och vad tusan är det som händer där bakom...det där skenet? Är det en födsel?
(Stod orörlig en god stund tills den grå jätten tröttnade och stegade vidare i rask takt. Jag avslutar. Fortsätter i morgon.)

Happening den 18 december!

2008-12-17T16:04:00.001+01:00

PRESSMEDDELANDE - FÖRÄNDRINGENS PORT
Ett projekt av bildlärarstuderande från HDK.

I morgon den 18:e december har allmänheten möjlighet att passera
FÖRÄNDRINGENS PORT!

Plats: Haga nygata, det lilla torget mellan Kaponjärgatan och Östra Skansgatan.
Tid: ca. kl. 11:00 och några timmar framåt.

Vi är en grupp blivande bildlärare som kommer att ställa upp en ”portal för förändring” mitt på Haga nygata, vid torget. Det är ett tillfälle för alla som
känner behovet för någon typ av förändring – privat eller i arbetslivet. Genom att lämna det gamla bakom sig och träda ut i det nya, ger man sig själv möjlighet till förändring. Det enda du behöver göra är att ta med dig ditt behov eller önskan och komma till vår portal. Vi tar emot dig och leder dig fram till ingången. Vi möter dig på andra sidan, där du får ett certifikat som minne av den viktiga dagen.

Det hela är naturligtvis gratis.
Välkomna!

Allt och lite till.

2008-12-08T19:57:00.090+01:00

VECKA 48
Yemen - Yea man! Ett svart hål!

På måndagens frukostbuffé river Mattias av tre filmer, eller var det kanske fyra.
Jag blev tagen av en film från Yemen, där en ung kvinna följdes av filmaren medan hon lyckligt lekte, sparkade boll och samtalade med alla på gatan. Med alla menas förståss män. I Yemen passar det sig nämligen inte för kvinnor att vara ute och drälla hur som helst, inte utan förkläde och särskilt inte utan slöja, likt vår ciceron. Den unga freidiga kvinnan har gatan i sin hand, även om det är många män som ropar efter och smädar henne för att hon inte är hemma eller vågar visa sig ute utan att vara tilltäckt. Kvinnan skrattar och svarar dem att de borde själva ha bättre saker att göra än att sitta sysslolösa vid trottoarkanten. Mitt i filmen dyker det överraskande upp en äldre präst och försvarar den unga kvinnan och hennes mod som värd "5 unga män". Men mot slutet av filmen berättar filmmakaren att efter att filmen blev klar har kvinnan med påbud från sin far varit tvungen att tillslut ta på sig slöjan.

Enligt min mening är slöja ett ord som inte täcker denna klädedräkts utformning! Detta svarta tyg är ett raffinerat sätt att göra kvinnan till en skugga. En svart opersonlig form som så obemärkt som möjligt skall ta sig fram genom det offentliga rummet. Frågan är ju om man ens kan säga att det existerar något offentligt rum i Yemen. I detta rum finns männen och ibland dessa svarta ansiktslösa och onämnbara skuggor. Ett stort manligt rum och mycket små svarta kvinnorum. Hur vet man - i sitt anonyma osynlighetsrum - att man är "där", när ingen ser en? Hur känns det att handla av mannen i affären utan att ha ett ansikte? Att bli tilltalad i egenskap av en svart skugga? Att vara anonym innebär trots allt att man har ett ansikte, även om det är okänt. Att vara en skugga är något helt annat. En ny okänd varelse? En queerpersonlighet? Ett kvantfysiskt objekt likt antimateria? Ett svart hål?

25/11

Rasoul Nejadmehr föreläser om Interkulturell pedagogik.
Med den äran! Rasoul är lärare från Iran, bosatt i Sverige sedan 1990, för närvarande doktorand i filosofi vid Londons universitet (tror jag). Han jobbar också som mångkulturkonsulent vid Västragötalandsregionen.

Den här mannen sa väldigt många intressanta saker. T e x hur ord kan förvilla. Han sa väl inte just på det sättet men jag tror det var det han menade. Rasoul pekade bl a på ett ord i tiden; mångkulturell, och tydliggjorde meningen med det ordets sammansättning. Genom att inleda ordet kulturell med mång-, betyder det att vi pratar om många olika kulturer på samma gång. Det är väl bra? Lite slarvigt, för att inte säga postkolonialt menar Rasoul. Dessa kulturer som det finns många av, skall i ordets betydelse visa att här handlar det om något gränsöverskridande och en mix av olika länders kulturer. Då säger man indirekt att kulturer har givna/fysiska gränser, att vi har en bestämd uppfattning om dessa kulturers olika gränser och att vi nu - genom att arrangera/engagera de utvalda kulturerna tillsammans - har skapat en gemensam plattform för dessa olika kulturer. Jag tror Rasoul försöker visa att vår idé om kultur är ofta både luddig och missvisande. Att det bara är att se på oss själva - Sverige - och vår kultur. Vad skulle exempelvis en mässa för skandinavisk kultur innehålla? Jag får en bild av olika bås, där den norska är fylld av snö och människor i folkdräkter med skidor på benen. En Per Gynt i lusekofta som läser dikt av Ibsen och serverar norska smörbröd med brunost. I det danska båset är det lite mer partystämning med pilsner i god designmiljö och film på storbildsskärm i bakgrunden. Finnarna har förståss klämt in en sauna och några mumintroll med mobiltelefoner i tassarna. En lilla My- kvinna i Marimecko guidar mig bestämt i finsk litteratur. Island är lite svårare, men är de inte väldigt moderna och samtidigt...? Ett landskap av mossa och vättar till toner av Björk och Sigur Ros. Och så till sist Sverige. inte så lätt känner jag. Det svenska båset blir som lite sportstjärnor i blågula träningsdräkter, bilar och Abba samt film med Garbo och något kollage av Ingemar Bergmans produktion. Kanske ett smörgåsbord och en uppstoppad älg. Om man tar ett steg tillbaka nu och tittar på denna skandinaviska mässa, är det mångkultur? Och om det är det, är det bra? Säger det något väsentligt om dessa länder och människor som bor i dessa länder? Jag tror det är det Rasoul vill säga, att ordet mångkultur blir till en bild av bås fyllt med schabloner.
Genom att använda ordet Interkulturell, skulle man komma mycket närmare det man antagligen vill säga menar Rasoul. Och vill man inte säga inter, visar i allafall själva ordet på att här är en skillnad från det liknande ordet mångkultur. Ordet inter säger - mig - att här handlar det om ett annat perspektiv, ett inifrånperspektiv. Ett deltagarperspektiv, till skillnad från mång- som talar mer om ett åskådarperspektiv. För det är just åskådarperspektivet som ger den koloniala blicken, den icke deltagande men åseende. Rasoul förtydligar här med gramatiken; subjekt om objekt kontra subjekt av subjekt. Att lära av den andre istället för om den andre. Det handlar alltså om etik. Rasouls poäng är alltså; kunskap har inga bestämda rötter! 1800 -talets flitiga historieskrivare hämtade kunskap utifrån för att sedan bestämma dess mening och ursprung. Då pratade man om ras. Nu säger vi kultur! Den franska filosofen och författaren Simone de Beauvoire sa; Man är inte, man blir!

25/11 Fredric Gunve, konstnär.
Gunve snackar om sitt intresseområde identitet och hur han jobbar med det. Hans slagord är: Vad finns här just nu! Och han eftersträvar att vara exemplet. Annars menar Gunve att identitet är en produkt av ett grupparbete. Han visar bilder från sina kurser där deltagarna kanske klättrar i träd i rolig ansiktsmålning eller människor som tillsammans bygger ord med sina kroppar. Fredrik själv bär gärna väldigt orginell och unik smink vilket man kan också kan se på flera av bilderna. Exempelvis en stor cirkelformad färgskiva (svart, röd eller grön) över ögon och näsa (ner till munnen?). Absolut egen stil! På bilden ser vi Fredrik framför ett fantastiskt klipp hämtat från Youtube med en rysk bodybuilderrobot. Vi hade ett intressant snack runt homosexuellas identitet och hur de som står för glam och glitter är de som visas fram eller kanske väljs ut i media. Lite roligare TV typ.

VECKA 46
HDK-dagar.
Denna veckan var det "hela havet stormar" på HDK. Vi jobbade med givna uppgifter över klass och ämnesgränser.
De olika grupperna blev indelade i färger och jag kom att jobba med röd grupp inne i vårt klassrum. Tror vi var runt 50 stycken! Det visade sig att rödas uppgift var görspännande! Vi skulle ljudlägga den gamla surealistiska stumfilmen Un Chien Andalou.
Efter en introduktion av filmen delades vi in i mindre grupper och spånade runt ljudbilden vi skulle skapa. Det stod ganska snart klart att de flesta hade väldigt olika uppfattningar om vad det skulle innebära att ljudlägga filmen. Där fanns de som ville vara ett komplement eller en happening bredvid filmduken medan andra ville skapa ljud utan att direkt synas. Där fanns de som ville sjunga och mumla och de som ville skrapa med en plastgaffel mot en mursten. Jag var intresserad av den genomgående atmosfäriska rytmen och bildade en liten grupp med två andra som var intresserad av att bygga någon form av digitalt bakgrundsbeat. En ram för de andra att fylla s a s. Det blev en 15 minuter (filmens längd) lång slinga av hjärtljud på halvfart blandat med ett svagt stadsbrus och lite fläktsystem. I tillägg låg där ett förtätat spänningsljud som passades in på vissa händelser i filmen. Det hela var väldigt soft och drömlikt vilket är den känslan filmen har.
I slutet av veckan reste jag till Norge för att närvara vid en begravning, så jag kunde inte vara med i Aulan på fredagen, när filmen skulle ljudläggas live inför publik. Filmorkestern använde mitt bidrag i allafall. Hörde att det var succé. Kul!

VECKA 44
27/10
Den stora behållningen denna vecka var förståss phil. Dr. ped. Anne S. Pihlgren och hennes föreläsning om Sokratiska samtal.

Sokratiska samtal är en form av organiserade samtal där man tar hjälp av den proximala utvecklingszonen från Vygotskijs pedagogik.
Till vardags handlar en debatt som känt om att ha rätt/vinna eller hamna med dumstruten.
I sokratiska samtal handlar det i stället om den Intellektuella- och dialogiska dygden och avvägningar mellan dessa för att få samtalet vidare/fungera. Till sin hjälp har man vissa hållpunkter. Detta tränar man på.
Seminarieregler vid sokratiska samtal:
• Ett gemensamt utforskande genom eftertänksam dialog
• Många möjliga svar
• Lyssna
• Var beredd att ompröva och kanske ändra din åsikt

Anne avslutar föreläsningen med att ge oss ett schema för bedömning av sokratiska samtal. Hon har hämtat inspiration av Lars Lindströms utv.matris för bild.

Här finns kolumner för hur man har lyckats med;
• Förberedelser inför seminariet
• Uppförande under seminariet
• Aktivt ansvarstagande för gruppdiskussionen
• Logiskt resonemang
• Lyssnande

Graderna heter; Mästare/utmärkt, Gesäll/god, Praktikant/hyfsad och Novis/otillfredsställande.

Sokratiska samtal är verkligen användbart och en diskutionsmetod som är enormt kreativ.
När vi efter Annes föreläsning satt i grupper och tränade oss i att hålla Sokratiska samtal var det svårt att hålla tiderna eftersom det fanns så många möjligheter till nya och vidare frågeställningar. Jag har aldrig hört om metoden förut men den är för mig en favorit bland nya pedagogiska modeller. I klassdiskussioner kommer vi ofta fram till behovet och nyttan av Sokratiska samtal som metod.
Det är intressant att se hur metoden vilar på idén om det nära. Att man fångas genom ett direkt och personligt tilltal från den första frågan.

VECKA 40
30/9 håller Tarja Häikiö en föreläsning runt konstruktion av identitet med påföljande workshop.
Tarjas föreläsning handlar alltså om hur man människan konstruerar sin identitet med hjälp av estetiska läroprocesser.
Ur hennes text plockar jag russin som:

Identitets- och kunskapsutveckling hos barn hänger ihop
Skolan måste ta till sig kulturen som kunskapsgivare!
Den kreativa processen är en jagtransformation!
Kunskap som reproduktiv kontra kreativ kunskap.
FRIGÖRANDE PEDAGOGIK – rätten till lärande, en del av den demokratiska processen. (Paulo Freire)

Det är klart att den kreativa processen är en jagtransformation. Om man någon gång sett ett barn leka eller ännu hellre minns hur det var att leka själv, ser/känner man hur kroppen koncentrerat - nästan hungrigt - tar för sig av alla de moment som som leken bjuder. I tecknandet undersöker man gång på gång vissa situationer eller moment och ritar det man behöver för att ta sig fram på bästa sätt. Det handlade inte bara om att teckna för mig, jag skapade nya världar och besökte dem en fantasi som tveklös.

Eftermiddagens workshop visade sig vara en "kinesisk ask". Tarja hade tagit med stenar från sin trädgård och vi valde ut varsin. Denna skulle vi avbilda med mjuk penna så gått det gick. Nästa moment innebar att vi skulle känna in stenen och se en ung människa i den. Inte bara det utan vilken typ det var och vaske fram en denna karaktär så gott det gick. När vi gjort detta lade vi alla bilderna på golvet så att vi kunde se alla samtidigt. Nu skulle para ihop och gruppera ungdomarna utefter vilken social status och intresse de hade. Min sten fick helt enkelt ett liv med intressen och kompisar i bästa dokusåpa stil.

Kolla bilderna bara!

29/9
Så här var det: på måndagen 29/9 fick vi bekanta oss närmare med en av våra lärare Nike Nilsson.
Hon berättade om sin väg som konstnär och visade oss bilder (och ljud) på sina verk. Det var
väldigt spännande att se hur hon letat sig fram på sin konstnärsbana och plötsligt upptäcker hur
hennes bilder börjar bli tredimensionella. Former börjar sticka ut och lösgör sig tillslut medan
ljud tillkommer.

På eftermiddagen gör vi kollage.
Uppgift: Icke föreställande självporträtt.
Här är ett litet urval av alla fina! (Jag är busig och publicerar utan tillstånd!
Arrestera mej om ni vill!)

Jag jobbar med fiskar och vatten i bilden av mig själv. Små babbelfiskar med stora ögon som viskar fram sina upptäckter allt eftersom de hittar dem. Jag blundar och lyssnar. Oftast blir jag störd av en yttre värld av göranden och beslut.

Observera att nedanstående klipp inte har något med min VFU att göra.

2008-10-22T18:55:00.002+02:00

Sräpkonst!

2008-09-29T00:03:00.023+02:00

Fredag 26 sept. Workshop/ Katti Lund och Nike Nilsson

En Värld av möjligheter!

Denna vecka har jag lärt mig: (väldigt mycket, men jag håller mig kort. Kan kännas styltigt men ha överseende.)
Skräpkonst är ingen simpel konst. Det krävs mod och sinnesnärvaro att lita på råmaterialets skenbara enkelhet.
Råmaterialet kan tala till mig om jag tar det lugnt.
Eltejp är ett görbra konstmaterial och naturligtvis ett utmärkt redskap i rätt prisklass för en bild och formlärare. På odiskuterat första plats på billighetsprispallen ligger förståss skräpet som råmaterial.

Jag har erfarit:
Alla mina kamraters konstverk hade ett budskap i flera nivåer. Särskilt de som syntes vara de enklaste.
Och jag fick många nya innfall idéer under mina kamraters tolkningar. Det gav mervärde.
Det är lärorikt och utmanande att arbeta med råmaterial som redan kommer ur en kontext och ett tidigare sammanhang. Det tvingar mig att fokusera ännu mer på formen. Man kan åstadkomma underverk med skräp.
Hurdå? Jo jag tänker på att varje människas blick kommer ur den egna privata sfären och refferensvärlden. Det ger unika tolkningar som åter blir en del av helheten. Det privata är det allmängiltiga. Skräpet som konstmaterial ger möjligheter i flera nivåer. Den för med sig en berättelse. Inte bara om användaren men också i betydelse av att vara utvalt som råmaterial. Det påminner om att drömma! Jag återanvänder material från det förflutna, och när jag gör det ökar tingets betydelse. Jag kan sas. upptäcka nya sidor av materialet och mig själv. Ett verk från det undermedvetna; ett underverk;-D

En liten sång om pedagogik.

2008-09-24T17:19:00.004+02:00

Koyaanisqatsi

2008-09-23T12:46:00.000+02:00

Måndag 22 september 2008 /Mattias Gunnarsson
Frukostmöte med film;
Koyaanisqatsi 86min. (1983) med musik av Philip Glass

En modern stumfilm med meditativ musik över ett massivt kollage av spektakulära landskapsbilder. Som en klasskamrat mycket riktigt påpekade; den bara fortsätter och fortsätter. Jag förstår vad hon menar för filmen har ingen intrig. Den bara pågår. Men jag gillar den mässande musiken över en värld i ständig uppbrott och nedbrytning. En orgie i de fyra elementen med hjälp av flygfoto över enorma obebodda landmassiv med märkliga bergsformationer och vida öknar som övergår i luften och vattnets atmosfäriska rörelser och fall. Efter kanske halva filmen flyger vi in över städerna och landar in emellan skyskrapor och storstadstrafikens pulserande vågrörelser mellan huskropparna. Ofta rör sig människorna framåt i en rasande fart vilket får det hela att påminna om molnens skuggor över bergstopparna i början av filmen. Det uppspeedade tempot ger människans monotona rörelser vid arbete och förflyttning en helt annan känsla. Olika manér och blickar försvinner i flimmer och en form av tafatthet och meningslöshet kvarstår när vi ser folkmassor rasa från ena sidan av bildrutan till en annan. I fabriker och vid löpande band ser människor ut som robotar som utan att tveka vevar sig framåt genom olika arbetsmoment. Framåt på banden flyter en oändlig mängd konsumtionsvaror och matprodukter. Filmen börjar och slutar med uppskjutet av en raket och mot slutet får vi se hur raketen lyfter och lämnar jorden och sedan exploderar en bit upp i atmosfären. I filmens sista minuter singlar brinnande delar ner genom luften och kameran fokuserar slutligen på en särskild del. Jag vet inte vad det är men den voltar ner genom rymden och jag tycker plötsligt att det ser ut som en förkolnad docka med eld i kjolen som ohjälpligt vaggar med i de sista tonerna av Philip Glass musik. Det här är poesi för mig.

Michael Nyman gör likt Glass sugestiv musik som passar för film. Han är nog mest känd för allmänheten som kompositören bakom filmaren Peter Greenaways soundtrack till filmer som ”Tecknarens kontrakt” (1982), "Dränkta i nummerordning" (1988), "Kocken, tjuven, hans fru & hennes älskare" (1989). Just i går publiserades en intervju med Greenaway i nättidningen Filmnyheterna. Förutom att just ha gjort en film om Rembrant förklarar Greenaway till min förtjusning filmen för död! Precis vad jag länge har misstänkt!
http://www.filmnyheterna.se/Nyheter/Peter-Greenaway-dodforklarar-filmen/

Tack kamrater!

2008-09-18T18:31:00.001+02:00

Tack för cred!
Ni skrattar=jag skrattar= vi har kul tillsammans= de e bäst!

Vad vill du ändra på?

2008-09-17T21:31:00.000+02:00

Uppgift: Förändra något i det offentliga rummet.
Plats: Heden, Göteborg
Fråga: Hur långt är jag villig att gå? Hur långt sträcker sig det publika rummet?

Bajsprojektet.
När det stod klart att vi i grupp 3 fått Heden som arbetsplats visste jag ganska snabbt vad jag ville göra.
Jag har verkligen supernoja för att trampa i bajs, vilket gör att jag inte gärna tumlar ut på stadens gräsmattor eller tanklöst strövar fram längs gator och torg utan att ängsligt undersöka asfalten framför mig. För dessvärre är det så att det offentliga rummet i Göteborg - rekreationsrummet närmare bestämt - är belamrat med skit. Då oftast hundskit.

Jag kan verkligen bli skitförbannad rent ut sagt, på folk som inte plockar upp bajs efter sina hundar. Varför menar en del hundägare att gatan och eventuellt planterade gräsplättar är hundens självklara toalett? Skall vi kasta barnens bajsblöjor där också? Varför gå på en toalett, när vi kan göra ifrån oss i det fria? Det var väl någon gång under medeltiden när vi började klumpa ihop oss runt handelsplatser och därmed bildade små byar som avloppen rann i gatan. Sedan dess har vi jobbat på den sanitära oangelägenheten och kommit en bit på väg mot mera hygieniska lösningar (även om det fortfarande inte är riktigt bra).

Så vad gör jag åt detta? Hur kan jag förändra? Går det att förändra?
Jag genomgick olika idéstadier på min väg fram till det slutliga projektets genomförande.

Arga stadiet:
Hunddjävlar som bajsar på trottoaren/ gräset och hundägare ännu värre!
Jag gör en stor hundmaskin som släpper stora bajskluttar efter sig medan jag släpar den framåt gatan.
Jag kastar bajsiga barnblöjor på gatan!
Jag bajsar själv på gatan.

Eftertänksamma stadiet:
Jag klär ut mig till bajspolis och bötlägger hundägare som inte tar upp bajset!
Jag gör små minitoaletter som jag ställer ut på strategiska platser.
Jag gör hundbajsblöjor som jag delar ut eller säljer.

Försonande stadiet:
Jag sprejar bajset med guldfärg för att visa att de finns och att de betyder något.
Jag klär ut mig till en ängel som sprejar bajset med guld och skickar det till himlen.
Jag gör en fontän där en hund i naturlig storlek ligger på rygg och kissar en vattenstråle och bajsar chokladbollar.

Utforskande/ klargörande stadiet:
Jag inrättar mig efter den tid och de resurser jag har till förfogande.
Jag vill påvisa/bearbeta något i det offentliga rummet jag tycker är problematiskt och kommer fram till att jag skall markera de platser där bajs ligger synligt. Jag vill ge bajset ett ansikte.

Med inspiration från botaniska trädgårdars namnskyltar tar jag fram färgkort och faktainformation på olika hundraser.
Hundporträtten (helst frontal bröstbild) och faktarutan placeras under en rubrik i fet stil: Det här är mitt bajs!
Det hela limmas på små skyltar (som tillverkas på skolans träverkstad), i allt tio stycken.
Skyltarna placeras ut vid diverse bajshögar på Heden.

Jag känner mig nöjd med projektet och kunde konstatera att en hel del hundägare och andra stannade för att läsa.
Det var dock svårt att dokumentera dessa ögonblick i bild när hundägarna stannade till eftersom de tittade sig misstänksamt runt omkring och då särskilt på mig. Fastän jag stod en bit ifrån och försökte se anonym ut. Fick faktiskt en känsla av att de kände sig lite skyldiga.

2008-09-05T14:09:00.000+02:00

Jamennuj****r e ja igång ändå!
Hej alla goa bloggmäniskor! Härmed debuterar jag bloggosfären.