Konflikt in spe

http://artpad.art.com/gallery/?kdz9r2nchk8
De kan bli så fel (kolla länken)

Homage to artist Jesper Waldersten
(tolkning av Lene Hay)

/Conflicto, avi, etc. I. (säll.) o. -ctor,
I. dep. (intens. af confligo) eg. slår
starkt och häftigt tillsammans, deraf 1)
i medial bet. strider, slås, ligger i strid
med.../

Latinsk-svensk Ordbok
A.G.G. Salenius 1920

Det är så vackert, med sol i regn.

...som att få den som gråter att skratta. Glöm inte att det är den bästa medicin; SKRATTA!
Även bra mot troll och annat sattyg; skratta så hjärtligt och högt du kan. Låter det krystat? Var inte missmodig, utan fortsätt djärvt framåt, skall du se att ett riktigt skratt gör entré. Liksom framlockad av ljudet.





Sen kan man ju alltid skrämma fan på dörren med en mexikanare!

Thankyou and godbye!

Tack alla klasskamrater, föreläsare och lärare för en lärorik och inspirerande höst!
Ses på måndag!

Skissboken och drömmar om Hollywood.

LA PORTA

Uppdraget att gestalta ordet GRÄNSER mynnade för oss ut i tanken om att ge människor möjligheten att medvetet, efter egen önskan passera en inre gräns. Vi bestämde oss för att sätta upp en port för förändring. Att ge människor en möjlighet till att förändra något - privat eller i arbetslivet. Vi skulle leda dem fram till porten och möta dem på andra sidan med pepparkaka och certifikat för att minnas begivenheten. Vi hittade en plats på Haganygata, där ganska många passerar, men ändå kanske inte har allt för bråttom. Portalen hade klätts i silverglitter och ljusgirlang och framför den låg en röd matta. Vi spelade musik för rätt känsla (Ulla Billquist: "Öppna ditt fönster" mm).

En man frågade; Jaha, vad är det som händer? Jag sa: Det här är förändringens port, där du har möjligheten att förändra något som du skulle önska var annorlunda kanske...Han sa: Vad kostar det? Då fick jag säga de fina orden: En inre förändring är gratis! Han var en av de första genom porten.

Ett tjejgäng (14-15 år) gick glatt stojande genom porten, tackade och for sedan vidare bortöver gatan. Efter en stund kommer några andra tjejer i samma ålder halvspringande och undrar om de också hinner gå igenom porten. Javisst säger vi. Bra!, säger de, för vi vill också komma till Hollywood!

Jag gillar idén om den magiska porten, gränsen eller dörren. Som liten kunde berättelser om sådana portar ge min fantasi oanade möjligheter. Jag minns känslan än. Just det där med att bestämma sig för att rent fysiskt gå över en tröskel för att uträtta, uppnå eller förändra något är väldigt spännande tycker jag. Vi har ju fortfarande möjligheter till sådana riter när vi döper barn, konfirmerar oss eller ingår äktenskap. Man passerar porten till ett särskilt rum, där det skall ske. Jag tror denna fysiska förflyttningen är väldigt viktig, för att skapa en psykisk förändring. Att riten tydliggör, befäster förändringen av tillstånd. Camilla - min basgruppskamrat - sa något bra i den förbindelse tycker jag. Hon menade att man egentligen borde ha en ritual för skillsmässa också, för att hjälpa människor igenom en mindre rolig process. Om man ingår äktenskap borde man utgå i skillsmässa.

Det var skönt att göra om det för våra klasskamrater. Det är roligt att bjuda på en skön om än liten resa och det var fint att få ställa fram kaffe och kakor till. Flödesskrivet hoppas jag gav något till var och en. Vi testade det själva i vår basgrupp först och fick mycket ut av det. Särskilt intressant var det att se hur olika man tolkar samma ord.

Det var väldigt spännande att driva det här projektet! Det kunde inte bli fel. Jag vill återigen tacka mina basgruppskamrater för att de gjorde min idé till sin och gav järnet i vått och tort. Det var ju som bekant ett typiskt Göteborgsväder när vi glada i hågen begav oss ut med portal och i pingvinfrack och stormhatt. Man kan säga att stormhatten gjorde skäl för sitt namn. Det var fantastiskt kul att hjälpa människor igenom porten och de allra flesta verkade fatta grejen. Eller var det bara den hägrande pepparkakan som lockade?


-------------------------------------------------------

SKISSBOKEN
5 bilder om gränser att spränga kommer här:



Det här kanske man inte får göra, men jag emotser en telefon från Nordkorea, eller DN...
Bilden är en oslagbar kommentar till Anna Karlssons Workshop med oss i början av kursen. Jag har döpt den: "Kvinnor kan också inta det offentliga rummet". Den säger många saker, som att; Det är bäst vi intar det offentliga rummet innan det tar oss (här det fascistiska rummet). Anna pratade också om modet att inta rummet. Jag är säker på att dessa kvinnor känner sig störtmodiga med uniformer och vapen och allt. Men det ultimata modet för mej skulle ju vara om dessa kvinnor kastade vapnet och stampade på flaggan mitt i paraden. Det är så intressant det där, att fråga sig på vems villkor man intar rummet.





Det var någon gång i oktober det hände! En egyptisk kvinna blev taffsad på och anmälde händelsen. Jag hörde det på nyheterna. Det var tydligen så ovanligt att någon anmälde taffs i Egypten att det tjänade sin plats som världsnyhet just då. Kvinnan - som tydligen var en välutbildad dam från finare familj var intervjuad och kunde berätta att man hos polisen hade övat stark påtryckning för att få henne lägga ned åtalet. "Det är ju en stackars outbildad fattig man" sa man, och då tyckte polisen att hon skulle ha förbarmande. Men, hon stod på sig - för hon var trött på allt taffsande - och tjänade sina 15 minuter i etern. Tack du egyptiska kvinna!





Den här lilla skissen är en beskrivning av den känslan jag får när jag tänker på hur viktigt det är att kämpa för att ta ett kliv framåt i min utveckling (på alla möjliga nivåer). Frågan jag oftast fryser inne med är: vad gör jag sen?





Det här är en beskrivning av den självvalda pinan, ångesten och mörkerseendet. Jag lider nämligen av prestationsångest som tar sig uttryck i att jag sällan kan leverera i tid. Om jag har en deadline, vill jag verkligen känna på den bokstavliga innebörden av ordet. En gräns som orsakar lätt nära dödenupplevelse.





Neyadhmer, iraniern (som har fått ett jättelångt stycke text tidigare i min blogg) som föreläste för oss om interkulturell pedagogik, påminde mig om ett ämne från min kurs i konstvetenskap. Det handlar om "den koloniala blicken", det synsätt som västvärlden anlägger i kraft av koloniala makter på de länder som behandlas som handelsvara eller gränslösa källor till inkomster. Det är också den blick en västerländsk turist har när han låter sig underhållas i ett fattigt land, där innevånaren på andra sidan planket svälter eller lider. Här om dagen hörde jag ett nytt ord; "Landgrabbing", vilket är det flera rika länder (bl a Kina) gör idag när de köper upp odlingsbar mark i fattiga länder, därför att de är rädda att deras egen jord inte skall räcka till. En typ av nykolonialism alltså.
Jag har med hjälp av bokmärken gjort tre koppar med gott dricka som vi har svårt att klara oss utan. Glada och harmoniska bönder skördar här; Te, Kakao och Kaffe.

När du trodde allt hopp var ute vänder det!