VECKA 48
Yemen - Yea man! Ett svart hål!
På måndagens frukostbuffé river Mattias av tre filmer, eller var det kanske fyra.
Jag blev tagen av en film från Yemen, där en ung kvinna följdes av filmaren medan hon lyckligt lekte, sparkade boll och samtalade med alla på gatan. Med alla menas förståss män. I Yemen passar det sig nämligen inte för kvinnor att vara ute och drälla hur som helst, inte utan förkläde och särskilt inte utan slöja, likt vår ciceron.
Den unga freidiga kvinnan har gatan i sin hand, även om det är många män som ropar efter och smädar henne för att hon inte är hemma eller vågar visa sig ute utan att vara tilltäckt. Kvinnan skrattar och svarar dem att de borde själva ha bättre saker att göra än att sitta sysslolösa vid trottoarkanten. Mitt i filmen dyker det överraskande upp en äldre präst och försvarar den unga kvinnan och hennes mod som värd "5 unga män". Men mot slutet av filmen berättar filmmakaren att efter att filmen blev klar har kvinnan med påbud från sin far varit tvungen att tillslut ta på sig slöjan.
Enligt min mening är slöja ett ord som inte täcker denna klädedräkts utformning! Detta svarta tyg är ett raffinerat sätt att göra kvinnan till en skugga. En svart opersonlig form som så obemärkt som möjligt skall ta sig fram genom det offentliga rummet. Frågan är ju om man ens kan säga att det existerar något offentligt rum i Yemen. I detta rum finns männen och ibland dessa svarta ansiktslösa och onämnbara skuggor. Ett stort manligt rum och mycket små svarta kvinnorum. Hur vet man - i sitt anonyma osynlighetsrum - att man är "där", när ingen ser en? Hur känns det att handla av mannen i affären utan att ha ett ansikte? Att bli tilltalad i egenskap av en svart skugga? Att vara anonym innebär trots allt att man har ett ansikte, även om det är okänt. Att vara en skugga är något helt annat. En ny okänd varelse? En queerpersonlighet? Ett kvantfysiskt objekt likt antimateria? Ett svart hål?
25/11
Rasoul Nejadmehr föreläser om Interkulturell pedagogik.
Med den äran! Rasoul är lärare från Iran, bosatt i Sverige sedan 1990, för närvarande doktorand i filosofi vid Londons universitet (tror jag). Han jobbar också som mångkulturkonsulent vid Västragötalandsregionen.
Den här mannen sa väldigt många intressanta saker. T e x hur ord kan förvilla. Han sa väl inte just på det sättet men jag tror det var det han menade. Rasoul pekade bl a på ett ord i tiden; mångkulturell, och tydliggjorde meningen med det ordets sammansättning. Genom att inleda ordet kulturell med mång-, betyder det att vi pratar om många olika kulturer på samma gång. Det är väl bra? Lite slarvigt, för att inte säga postkolonialt menar Rasoul. Dessa kulturer som det finns många av, skall i ordets betydelse visa att här handlar det om något gränsöverskridande och en mix av olika länders kulturer. Då säger man indirekt att kulturer har givna/fysiska gränser, att vi har en bestämd uppfattning om dessa kulturers olika gränser och att vi nu - genom att arrangera/engagera de utvalda kulturerna tillsammans - har skapat en gemensam plattform för dessa olika kulturer. Jag tror Rasoul försöker visa att vår idé om kultur är ofta både luddig och missvisande. Att det bara är att se på oss själva - Sverige - och vår kultur. Vad skulle exempelvis en mässa för skandinavisk kultur innehålla? Jag får en bild av olika bås, där den norska är fylld av snö och människor i folkdräkter med skidor på benen. En Per Gynt i lusekofta som läser dikt av Ibsen och serverar norska smörbröd med brunost. I det danska båset är det lite mer partystämning med pilsner i god designmiljö och film på storbildsskärm i bakgrunden. Finnarna har förståss klämt in en sauna och några mumintroll med mobiltelefoner i tassarna. En lilla My- kvinna i Marimecko guidar mig bestämt i finsk litteratur. Island är lite svårare, men är de inte väldigt moderna och samtidigt...? Ett landskap av mossa och vättar till toner av Björk och Sigur Ros. Och så till sist Sverige. inte så lätt känner jag. Det svenska båset blir som lite sportstjärnor i blågula träningsdräkter, bilar och Abba samt film med Garbo och något kollage av Ingemar Bergmans produktion. Kanske ett smörgåsbord och en uppstoppad älg. Om man tar ett steg tillbaka nu och tittar på denna skandinaviska mässa, är det mångkultur? Och om det är det, är det bra? Säger det något väsentligt om dessa länder och människor som bor i dessa länder? Jag tror det är det Rasoul vill säga, att ordet
mångkultur blir till en bild av bås fyllt med schabloner.
Genom att använda ordet
Interkulturell, skulle man komma mycket närmare det man antagligen vill säga menar Rasoul. Och vill man inte säga inter, visar i allafall själva ordet på att här är en skillnad från det liknande ordet
mångkultur. Ordet inter säger - mig - att här handlar det om ett annat perspektiv, ett inifrånperspektiv. Ett deltagarperspektiv, till skillnad från mång- som talar mer om ett åskådarperspektiv. För det är just åskådarperspektivet som ger den koloniala blicken, den icke deltagande men åseende. Rasoul förtydligar här med gramatiken; subjekt
om objekt kontra subjekt
av subjekt. Att lära
av den andre istället för
om den andre. Det handlar alltså om etik. Rasouls poäng är alltså; kunskap har inga bestämda rötter! 1800 -talets flitiga historieskrivare hämtade kunskap utifrån för att sedan bestämma dess mening och ursprung. Då pratade man om ras. Nu säger vi kultur! Den franska filosofen och författaren Simone de Beauvoire sa; Man är inte, man blir!
25/11
Fredric Gunve, konstnär.
Gunve snackar om sitt intresseområde identitet och hur han jobbar med det. Hans slagord är: Vad finns här just nu! Och han eftersträvar att vara exemplet. Annars menar Gunve att identitet är en produkt av ett grupparbete. Han visar bilder från sina kurser där deltagarna kanske klättrar i träd i rolig ansiktsmålning eller människor som tillsammans bygger ord med sina kroppar. Fredrik själv bär gärna väldigt orginell och unik smink vilket man kan också kan se på flera av bilderna. Exempelvis en stor cirkelformad färgskiva (svart, röd eller grön) över ögon och näsa (ner till munnen?). Absolut egen stil! På bilden ser vi Fredrik framför ett fantastiskt klipp hämtat från Youtube med en rysk bodybuilderrobot. Vi hade ett intressant snack runt homosexuellas identitet och hur de som står för glam och glitter är de som visas fram eller kanske väljs ut i media. Lite roligare TV typ.
VECKA 46
HDK-dagar.
Denna veckan var det "hela havet stormar" på HDK. Vi jobbade med givna uppgifter över klass och ämnesgränser.
De olika grupperna blev indelade i färger och jag kom att jobba med röd grupp inne i vårt klassrum. Tror vi var runt 50 stycken! Det visade sig att rödas uppgift var görspännande! Vi skulle ljudlägga den gamla surealistiska stumfilmen Un Chien Andalou.
Efter en introduktion av filmen delades vi in i mindre grupper och spånade runt ljudbilden vi skulle skapa. Det stod ganska snart klart att de flesta hade väldigt olika uppfattningar om vad det skulle innebära att ljudlägga filmen. Där fanns de som ville vara ett komplement eller en happening bredvid filmduken medan andra ville skapa ljud utan att direkt synas. Där fanns de som ville sjunga och mumla och de som ville skrapa med en plastgaffel mot en mursten.
Jag var intresserad av den genomgående atmosfäriska rytmen och bildade en liten grupp med två andra som var intresserad av att bygga någon form av digitalt bakgrundsbeat. En ram för de andra att fylla s a s. Det blev en 15 minuter (filmens längd) lång slinga av hjärtljud på halvfart blandat med ett svagt stadsbrus och lite fläktsystem. I tillägg låg där ett förtätat spänningsljud som passades in på vissa händelser i filmen. Det hela var väldigt soft och drömlikt vilket är den känslan filmen har.
I slutet av veckan reste jag till Norge för att närvara vid en begravning, så jag kunde inte vara med i Aulan på fredagen, när filmen skulle ljudläggas live inför publik. Filmorkestern använde mitt bidrag i allafall. Hörde att det var succé. Kul!
VECKA 44
27/10
Den stora behållningen denna vecka var förståss phil. Dr. ped. Anne S. Pihlgren och hennes föreläsning om Sokratiska samtal.
Sokratiska samtal är en form av organiserade samtal där man tar hjälp av den proximala utvecklingszonen från Vygotskijs pedagogik.
Till vardags handlar en debatt som känt om att ha rätt/vinna eller hamna med dumstruten.
I sokratiska samtal handlar det i stället om den Intellektuella- och dialogiska dygden och avvägningar mellan dessa för att få samtalet vidare/fungera. Till sin hjälp har man vissa hållpunkter. Detta tränar man på.
Seminarieregler vid sokratiska samtal:
• Ett gemensamt utforskande genom eftertänksam dialog
• Många möjliga svar
• Lyssna
• Var beredd att ompröva och kanske ändra din åsikt
Anne avslutar föreläsningen med att ge oss ett schema för bedömning av sokratiska samtal. Hon har hämtat inspiration av Lars Lindströms utv.matris för bild.
Här finns kolumner för hur man har lyckats med;
• Förberedelser inför seminariet
• Uppförande under seminariet
• Aktivt ansvarstagande för gruppdiskussionen
• Logiskt resonemang
• Lyssnande
Graderna heter; Mästare/utmärkt, Gesäll/god, Praktikant/hyfsad och Novis/otillfredsställande.
Sokratiska samtal är verkligen användbart och en diskutionsmetod som är enormt kreativ.
När vi efter Annes föreläsning satt i grupper och tränade oss i att hålla Sokratiska samtal var det svårt att hålla tiderna eftersom det fanns så många möjligheter till nya och vidare frågeställningar. Jag har aldrig hört om metoden förut men den är för mig en favorit bland nya pedagogiska modeller. I klassdiskussioner kommer vi ofta fram till behovet och nyttan av Sokratiska samtal som metod.
Det är intressant att se hur metoden vilar på idén om det nära. Att man fångas genom ett direkt och personligt tilltal från den första frågan.
VECKA 40
30/9 håller Tarja Häikiö en föreläsning runt konstruktion av identitet med påföljande workshop.Tarjas föreläsning handlar alltså om hur man människan konstruerar sin identitet med hjälp av estetiska läroprocesser.
Ur hennes text plockar jag russin som:
Identitets- och kunskapsutveckling hos barn hänger ihop
Skolan måste ta till sig kulturen som kunskapsgivare!
Den kreativa processen är en jagtransformation!
Kunskap som reproduktiv kontra kreativ kunskap.
FRIGÖRANDE PEDAGOGIK – rätten till lärande, en del av den demokratiska processen. (Paulo Freire)
Det är klart att den kreativa processen är en jagtransformation. Om man någon gång sett ett barn leka eller ännu hellre minns hur det var att leka själv, ser/känner man hur kroppen koncentrerat - nästan hungrigt - tar för sig av alla de moment som som leken bjuder. I tecknandet undersöker man gång på gång vissa situationer eller moment och ritar det man behöver för att ta sig fram på bästa sätt. Det handlade inte bara om att teckna för mig, jag skapade nya världar och besökte dem en fantasi som tveklös.
Eftermiddagens workshop visade sig vara en "kinesisk ask". Tarja hade tagit med stenar från sin trädgård och vi valde ut varsin. Denna skulle vi avbilda med mjuk penna så gått det gick. Nästa moment innebar att vi skulle känna in stenen och se en ung människa i den. Inte bara det utan vilken typ det var och vaske fram en denna karaktär så gott det gick. När vi gjort detta lade vi alla bilderna på golvet så att vi kunde se alla samtidigt. Nu skulle para ihop och gruppera ungdomarna utefter vilken social status och intresse de hade. Min sten fick helt enkelt ett liv med intressen och kompisar i bästa dokusåpa stil.
Kolla bilderna bara!
29/9
Så här var det: på måndagen 29/9 fick vi bekanta oss närmare med en av våra lärare Nike Nilsson.Hon berättade om sin väg som konstnär och visade oss bilder (och ljud) på sina verk. Det var
väldigt spännande att se hur hon letat sig fram på sin konstnärsbana och plötsligt upptäcker hur
hennes bilder börjar bli tredimensionella. Former börjar sticka ut och lösgör sig tillslut medan
ljud tillkommer.
På eftermiddagen gör vi kollage.
Uppgift: Icke föreställande självporträtt.
Här är ett litet urval av alla fina! (Jag är busig och publicerar utan tillstånd!
Arrestera mej om ni vill!)
Jag jobbar med fiskar och vatten i bilden av mig själv. Små babbelfiskar med stora ögon som viskar fram sina upptäckter allt eftersom de hittar dem. Jag blundar och lyssnar. Oftast blir jag störd av en yttre värld av göranden och beslut.
