Sräpkonst!

Fredag 26 sept. Workshop/ Katti Lund och Nike Nilsson

En Värld av möjligheter!



Denna vecka har jag lärt mig: (väldigt mycket, men jag håller mig kort. Kan kännas styltigt men ha överseende.)
Skräpkonst är ingen simpel konst. Det krävs mod och sinnesnärvaro att lita på råmaterialets skenbara enkelhet.
Råmaterialet kan tala till mig om jag tar det lugnt.
Eltejp är ett görbra konstmaterial och naturligtvis ett utmärkt redskap i rätt prisklass för en bild och formlärare. På odiskuterat första plats på billighetsprispallen ligger förståss skräpet som råmaterial.

Jag har erfarit:
Alla mina kamraters konstverk hade ett budskap i flera nivåer. Särskilt de som syntes vara de enklaste.
Och jag fick många nya innfall idéer under mina kamraters tolkningar. Det gav mervärde.
Det är lärorikt och utmanande att arbeta med råmaterial som redan kommer ur en kontext och ett tidigare sammanhang. Det tvingar mig att fokusera ännu mer på formen. Man kan åstadkomma underverk med skräp.
Hurdå? Jo jag tänker på att varje människas blick kommer ur den egna privata sfären och refferensvärlden. Det ger unika tolkningar som åter blir en del av helheten. Det privata är det allmängiltiga. Skräpet som konstmaterial ger möjligheter i flera nivåer. Den för med sig en berättelse. Inte bara om användaren men också i betydelse av att vara utvalt som råmaterial. Det påminner om att drömma! Jag återanvänder material från det förflutna, och när jag gör det ökar tingets betydelse. Jag kan sas. upptäcka nya sidor av materialet och mig själv. Ett verk från det undermedvetna; ett underverk;-D

En liten sång om pedagogik.

Koyaanisqatsi

Måndag 22 september 2008 /Mattias Gunnarsson
Frukostmöte med film;
Koyaanisqatsi 86min. (1983) med musik av Philip Glass

En modern stumfilm med meditativ musik över ett massivt kollage av spektakulära landskapsbilder. Som en klasskamrat mycket riktigt påpekade; den bara fortsätter och fortsätter. Jag förstår vad hon menar för filmen har ingen intrig. Den bara pågår. Men jag gillar den mässande musiken över en värld i ständig uppbrott och nedbrytning. En orgie i de fyra elementen med hjälp av flygfoto över enorma obebodda landmassiv med märkliga bergsformationer och vida öknar som övergår i luften och vattnets atmosfäriska rörelser och fall. Efter kanske halva filmen flyger vi in över städerna och landar in emellan skyskrapor och storstadstrafikens pulserande vågrörelser mellan huskropparna. Ofta rör sig människorna framåt i en rasande fart vilket får det hela att påminna om molnens skuggor över bergstopparna i början av filmen. Det uppspeedade tempot ger människans monotona rörelser vid arbete och förflyttning en helt annan känsla. Olika manér och blickar försvinner i flimmer och en form av tafatthet och meningslöshet kvarstår när vi ser folkmassor rasa från ena sidan av bildrutan till en annan. I fabriker och vid löpande band ser människor ut som robotar som utan att tveka vevar sig framåt genom olika arbetsmoment. Framåt på banden flyter en oändlig mängd konsumtionsvaror och matprodukter. Filmen börjar och slutar med uppskjutet av en raket och mot slutet får vi se hur raketen lyfter och lämnar jorden och sedan exploderar en bit upp i atmosfären. I filmens sista minuter singlar brinnande delar ner genom luften och kameran fokuserar slutligen på en särskild del. Jag vet inte vad det är men den voltar ner genom rymden och jag tycker plötsligt att det ser ut som en förkolnad docka med eld i kjolen som ohjälpligt vaggar med i de sista tonerna av Philip Glass musik. Det här är poesi för mig.



Michael Nyman gör likt Glass sugestiv musik som passar för film. Han är nog mest känd för allmänheten som kompositören bakom filmaren Peter Greenaways soundtrack till filmer som ”Tecknarens kontrakt” (1982), "Dränkta i nummerordning" (1988), "Kocken, tjuven, hans fru & hennes älskare" (1989). Just i går publiserades en intervju med Greenaway i nättidningen Filmnyheterna. Förutom att just ha gjort en film om Rembrant förklarar Greenaway till min förtjusning filmen för död! Precis vad jag länge har misstänkt!
http://www.filmnyheterna.se/Nyheter/Peter-Greenaway-dodforklarar-filmen/

Tack kamrater!

Tack för cred!
Ni skrattar=jag skrattar= vi har kul tillsammans= de e bäst!

Vad vill du ändra på?

Uppgift: Förändra något i det offentliga rummet.
Plats: Heden, Göteborg
Fråga: Hur långt är jag villig att gå? Hur långt sträcker sig det publika rummet?
















Bajsprojektet.
När det stod klart att vi i grupp 3 fått Heden som arbetsplats visste jag ganska snabbt vad jag ville göra.
Jag har verkligen supernoja för att trampa i bajs, vilket gör att jag inte gärna tumlar ut på stadens gräsmattor eller tanklöst strövar fram längs gator och torg utan att ängsligt undersöka asfalten framför mig. För dessvärre är det så att det offentliga rummet i Göteborg - rekreationsrummet närmare bestämt - är belamrat med skit. Då oftast hundskit.

Jag kan verkligen bli skitförbannad rent ut sagt, på folk som inte plockar upp bajs efter sina hundar. Varför menar en del hundägare att gatan och eventuellt planterade gräsplättar är hundens självklara toalett? Skall vi kasta barnens bajsblöjor där också? Varför gå på en toalett, när vi kan göra ifrån oss i det fria? Det var väl någon gång under medeltiden när vi började klumpa ihop oss runt handelsplatser och därmed bildade små byar som avloppen rann i gatan. Sedan dess har vi jobbat på den sanitära oangelägenheten och kommit en bit på väg mot mera hygieniska lösningar (även om det fortfarande inte är riktigt bra).

Så vad gör jag åt detta? Hur kan jag förändra? Går det att förändra?
Jag genomgick olika idéstadier på min väg fram till det slutliga projektets genomförande.

Arga stadiet:
Hunddjävlar som bajsar på trottoaren/ gräset och hundägare ännu värre!
Jag gör en stor hundmaskin som släpper stora bajskluttar efter sig medan jag släpar den framåt gatan.
Jag kastar bajsiga barnblöjor på gatan!
Jag bajsar själv på gatan.

Eftertänksamma stadiet:
Jag klär ut mig till bajspolis och bötlägger hundägare som inte tar upp bajset!
Jag gör små minitoaletter som jag ställer ut på strategiska platser.
Jag gör hundbajsblöjor som jag delar ut eller säljer.

Försonande stadiet:
Jag sprejar bajset med guldfärg för att visa att de finns och att de betyder något.
Jag klär ut mig till en ängel som sprejar bajset med guld och skickar det till himlen.
Jag gör en fontän där en hund i naturlig storlek ligger på rygg och kissar en vattenstråle och bajsar chokladbollar.

Utforskande/ klargörande stadiet:
Jag inrättar mig efter den tid och de resurser jag har till förfogande.
Jag vill påvisa/bearbeta något i det offentliga rummet jag tycker är problematiskt och kommer fram till att jag skall markera de platser där bajs ligger synligt. Jag vill ge bajset ett ansikte.

Med inspiration från botaniska trädgårdars namnskyltar tar jag fram färgkort och faktainformation på olika hundraser.
Hundporträtten (helst frontal bröstbild) och faktarutan placeras under en rubrik i fet stil: Det här är mitt bajs!
Det hela limmas på små skyltar (som tillverkas på skolans träverkstad), i allt tio stycken.
Skyltarna placeras ut vid diverse bajshögar på Heden.

Jag känner mig nöjd med projektet och kunde konstatera att en hel del hundägare och andra stannade för att läsa.
Det var dock svårt att dokumentera dessa ögonblick i bild när hundägarna stannade till eftersom de tittade sig misstänksamt runt omkring och då särskilt på mig. Fastän jag stod en bit ifrån och försökte se anonym ut. Fick faktiskt en känsla av att de kände sig lite skyldiga.

Jamennuj****r e ja igång ändå!
Hej alla goa bloggmäniskor! Härmed debuterar jag bloggosfären.